Danmark hann före. Om en vecka blir det förbjudet att bränna koranen, eller andra heliga skrifter, offentligt i vårt södra grannland. Detta är en farlig eftergift till islamister och frågan vi nu måste fråga oss är: vad kommer härnäst?

Varför gör det ofta så liberala Danmark så här? Allt handlar om säkerhet. Koranbränningarna har enligt den danska utrikesministern skadat Danmark och danska intressen och riskerar att hota danskar ute i världen.

Det vi ser är alltså hur en västerländsk demokrati böjer sig för den muslimska världens oproportionerliga reaktioner på enstaka individers beslut att tända eld på deras heliga skrift. Men Danmark gör mer än så. De går också går ned på knä inför extrema muslimska krafter som skulle kunna tänkas ge sig på danskar eller danska intressen med våld.

Visserligen förbjuder lagen även motsvarande handling mot en Bibel eller annan religiös skrift. Men vi har inte direkt sett frikyrkors medlemmar gå ut och hota med våld när Jesus har förlöjligats, vilket ju sker tämligen ofta i den post-kristna västvärlden.

Genom att gå extremister tillmötes medelst att i lag förbjuda någon att tända eld på en bok, en handling vars betydelse skiljer sig åt för olika personer, tror sig den danska regeringen skydda det danska folket. Så är det säkert också. Men det är en kortsiktig vinst. För den som kräver anpassning av den andre till den egna religionen, kommer inte nöja sig här. En religiös skrift innehåller massor av regler och förbud för den som vill tolka den strikt. Vi har tidigare sett den enorma upprördheten från den muslimska världen när profeten Muhammed avbildades som rondellhund – eller avbildades över huvud taget.

Det är tragiskt att se Danmark av alla länder ta det här steget. Landet har tidigare stått i frontlinjen för yttrandefriheten. Minns Jyllands-Postens publiceringar av karikatyrteckningar av Muhammed, något som inte backades upp i mer än ord från svenska medier.

Tyvärr är den danska lagen ännu ett bevis för att vi lever i en tid där den som skriker högst, hotat och beter sig illa i slutändan får sin vilja igenom. De goda krafterna backar undan, fogar sig.

Kommer Sverige följa Danmarks exempel? Det är inte osannolikt, men lagen lär bli en annan produkt. Troligen får vi här i stället en praxis som gör att polisen i praktiken förbjuder koranbränningar med stöd i ordningslagen. På så vis kommer politikerna undan diskussionen om kränkt yttrandefrihet. Här blir det i stället en fråga om ordningsstörningar, och sådant kan vi ju inte ha. Huruvida det sker i närtid eller senare lär avgöras av Sveriges utsatthet i den muslimska världen.

Det är inte bara den muslimska världen som kan bli kränkt. Kinas känslor har inte sällan varit ett hett ämne i världspolitiken. Ett fredspris till ”fel” person (enligt Beijing) kan få enorma konsekvenser, vilket Norge fått erfara. Sverige har fått sin del av sleven genom hanteringen av Gui Minhai. Den starkes rätt gäller, här som på så många andra håll.

Vi kan leka med tanken att någon får för sig att i protest mot Kinas Xinjiangpolitik bränna böcker om Xi Jinpings tankar (som numera är inskrivna i den kinesiska grundlagen) framför den kinesiska ambassaden. Vilken skulle Kinas reaktion bli? Sannolikt väldigt stark, och även om vi inte skulle riskera att få terrordåd mot svenska medborgare skulle ett upprört Kina ställa till med stora bekymmer för Sverige, inte minst ekonomiskt.

I en sådan situation, ska vi då förbjuda någon att bränna Xis skrifter offentligt? Vi kan göra liknande tankeexperiment med Putins Ryssland. Detta resonemang går nämligen principiellt att dra hur långt som helst i tangentens riktning, och det är det vi måste göra för att förstå vad vi ger oss in på när vi förbjuder sådana här aktioner. Ty det slutar knappast här.

Den som böjer sig för auktoritära krafter av rädsla för repressalier blir snart slav under sin egen rädsla och en fläck under tyranners skor.