”Good things come to those who wait.”

Så var vi i mål. Sverige är formellt medlem av försvarsalliansen Nato. I dag den 7 mars 2024 är ett historiskt datum som markerar slutet för Sverige som militärt alliansfri stat (om vi nu någonsin var det i praktiken).

Dagen N är här. N för Nato men också för normal. Sverige blir nu ett vanligt västerländskt land som inte leker alliansfritt och samtidigt smusslar under täcket utan öppet och officiellt deklarerar sin tillhörighet till Väst och de värden vi står för. Det är fint, och det var ett nödvändigt beslut i den säkerhetspolitiska situation vi befinner oss i.

Jag har aldrig varit en hängiven Natoanhängare. I en perfekt värld hade vi kunnat formera ett nordiskt försvarssamarbete i nära relation till Nato. Då hade vi sluppit att vara allierad till Turkiet. Men nu är verkligheten som den är. Alla våra grannländer är Natomedlemmar, att vara en vit fläck på den blå kartan i Norden hade inte gynnat oss.

Motståndarna brukar hävda att det inte alls är säkert att artikel 5 innebär att andra Natomedlemmar skyndar till Sveriges hjälp i händelse av att vi blir angripna. De har missförstått vad Nato primärt handlar om: avskräckning. Avskräckning med kärnvapen. Detta är trygghetsskapande i sig självt.

Nato blir starkare och Sverige blir tryggare. Det ryska kravet att Natos utvidgning inte bara skulle stoppas utan också rullas tillbaka har mötts med ett finskt och svenskt långfinger. Nu inleds ett nytt kapitel i svensk historia. På flera sätt har vi äntligen hittat hem.

Det tog 22 månader, men nu är det klart.