Innan det svenska asylmottagandet kollapsade hösten 2015 hette det i debatten att vi inte kunde styra asyltrycket mot Sverige. Det var utomstående faktorer, som krig och katastrofer, som avgjorde detta. Dessutom, påpekade bland andra Stefan Löfven, var vi bundna av undertecknade konventioner som förhindrade oss att föra en annan politik.

Givetvis stämde inget av detta. Den dåvarande rödgröna regeringen beslöt under kaosartade former att dra i nödbromsen, och på en famös presskonferens uppmanade Löfven asylsökande att söka sig till andra länder. Det var en av de största politiska omsvängningarna i modern svensk politisk historia.

Efter detta, när debatten svängde, började Socialdemokraterna skryta med att det var de som hade lagt om migrationspolitiken. ”Det var jag”, brukade Löfven hävda, ”som gjorde det.” Den retoriken har de hållit fast vid, och på senare tid har bråket om historieskrivningen fortsatt mellan S och M.

Tiden av reinfeldtska öppna hjärtan och Löfvens Europa som inte bygger några murar känns som evighet sedan. I dag är det uppenbart för alla att Sverige självfallet kan påverka asyltrycket mot vårt land genom vår egen inhemska lagstiftning. Som för att ytterligare inskärpa detta har regeringen meddelat att 2023 hade det lägsta antalet beviljade asylansökningar på hela 2000-talet: 7900 personer. Det motsvarar 8 procent av det totala antalet beviljade uppehållstillstånd, som fortfarande ligger på runt 100 000 årligen (också denna siffra är en minskning jämfört med 2022).

Problemet nu är att få alla som fått avslag att frivilligt återvända till hemlandet, vilket knappt 4 av 10 gör. Migrationsminister Maria Malmer Stenergard tror att mottagnings- och återvändandecenter kombinerat med fler förvarsplatser och inre utlänningskontroller kommer underlätta för staten att ha koll på de asylsökande under hela processen och klara ett ordnat återvändande.

Den 31 maj ska regeringens utredning om ett ordnat initialt mottagande presenteras. Migrationsverket har redan fått i uppdrag att förbereda en reformering av mottagningssystemet, vilket kommer innebära kollektiva boendelösningar. Det blir fråga om upphandlingar av privata boenden, men Migrationsverket förfogar i dagsläget också över 15 000 egna boendeplatser.

Det mest talande beviset för hur avgörande den nationella migrationspolitiken är för asyltrycket är att det under 2023 kom nästan lika många asylsökande till EU som under 2015: 1,1 miljoner. Till Sverige sökte sig emellertid endast en procent av dessa, att jämföra med de 13 procent som kom hit under migrantkrisens år. Vilken migrationspolitik som beslutas om i det nationella parlamentet spelar naturligtvis roll för asylsökandes vilja att söka sig hit.

Ska vi ha en rimlig chans att ta itu med problem som trångboddhet, importerade etniska konflikter, hedersrelaterat förtryck och mycket annat som följt i invandringens spår, kan vi inte ha ett fortsatt stort inflöde. Den slutsatsen har landat i sex av åtta riksdagspartier. Nu är frågan om de förmår hålla i eller om vi om ett antal år, när situationen inte längre upplevs lika akut, ser en återgång till en politik med öppna hjärtan.

Det går.