Kriget mellan Ryssland och Ukraina har inte pågått i två år utan tio. Det är lätt att glömma det efter att Vladimir Putins vettlösa fullskaliga invasion blivit sinnebilden av hur denna konflikt ser ut. Men allt började ju redan 2014, när ”gröna män”, ryssar i omärkta uniformer, tog över baser och administrativa byggnader på Krymhalvön. Sedan tog man Donetsk på ungefär samma sätt – män i masker tog helt enkelt över från de till synes överrumplade ukrainska myndigheterna.

När man ser bilderna från det snabba övertagandet av Krym och delar av östra Ukraina, och omvärldens trötta reaktion på detta fräcka drag, går det att förstå varför Putin trodde att det skulle bli tämligen enkelt att ta resten av landet också ett decennium senare.

Men det ville han ju inte, invänder vissa ”realister” som John Mearsheimer. Nej, självfallet tänkte sig inte Putin en gigantisk ockupationsmyndighet med hundratusentals soldater över hela landet i åratal. Men tågar man mot huvudstaden i en gigantisk kolonn och landsätter elittrupper där är målet väldigt tydligt: att dekapitera den ukrainska statsledningen, ta kontroll över landet och tillsätta en lydregering á la Janukovytj. Snabbt och effektivt, precis som på Krym och i Donbass, var tanken. Och det var faktiskt inte så långt ifrån att lyckas.

När insatsen mot Kyiv misslyckades, det ukrainska motståndet formerades och det började bli uppenbart att detta inte skulle vara över på några dagar eller veckor, ökade viljan från Väst att stödja Ukraina militärt. Det var alltså först när det verkade finnas något att slåss för som EU och USA var redo att bistå. Ingen vill investera i en hopplös kamp.

Nu står vi där vi står. Ryssland ockuperar närmare 20 procent av Ukraina. De har förlorat flera hundratusen man i döda och skadade, tusentals stridsvagnar, ett 20-tal fartyg och mindre båtar. Stora delar av Ukraina är sönderbombat, en tredjedel av befolkning är på flykt på grund av en hänsynslös rysk regim som inte skyr några som helst medel för att nå sina mål. Ukraina har slutit en rad långsiktiga försvarsavtal med andra länder, men behöver akut hjälp här och nu för att stå emot de ryska ockupanterna. Det är tydligt att ryssarna sakta med säkert kommer ta mer ukrainskt territorium annars.

Samtidigt pågår det oroväckande saker i Moldavien som bär tydliga spår av vad som hände i Ukraina för tio år sedan. Den autonoma regionen Transnistrien har nu officiellt bett om ryskt ”skydd”, precis som de så kallade folkrepublikerna i östra Ukraina gjorde dagarna innan Putin så lägligt förklarade krig för två år sedan. Transnistrien har länge utpekats som ett potentiellt nästa mål för Putin. Själva regionen är han nog inte så intresserad av, det är snarare spridandet av ryskt inflytande och destabiliserandet av grannländer (vilket tenderar att gå hand i hand) som är Putins mål. Plus, inte minst, att det skulle öppna upp för en ny front i kriget mot Ukraina och öka chanserna att ta hela kusten från Odesa till Krym.

Det vi troligen kan vänta oss härnäst, om Putin följer sin egen spelbok, är en fejkad folkomröstning där givetvis 99 procent kommer påstås stödja förslaget att de vill tillhöra Ryssland med efterföljande annektering. Om Putin går den vägen har alla som sagt att kriget i Ukraina bara handlar om Ukraina, att situationen av historiska skäl är unik visat sig vara naiva. Eller bara nyttiga idioter åt Ryssland. Förmodligen kommer det fabriceras mängder av uppgifter om moldaviska övergrepp på befolkningen i Transnistrien, precis som i Donetsk där Ryssland beskrevs som ”befriare” från det ukrainska minoritetsförtrycket.

Huruvida vi ska stödja utbrytarregioners strävan efter självständighet har länge varit en het diskussion i frihetliga kretsar. Spontant brukar många liberaler hävda att det är varje regions, kommuns, distrikts eller läns rätt att bryta sig loss, om nu invånarna vill det. Men verkligheten är inte så enkel, och konsekvenserna av formell självständighet sällan så positiva som förutspått. Hur bra blev det för Sydsudan?

Det måste finnas förutsättningar för att kontrollera det egna territoriet och upprätthålla någon form av fungerande styre över tid. Huruvida Transnistrien har förutsättningar att bli ett glänsande exempel på självstyrets glimrande fördelar kan jag inte uttala mig om. Men om det sker under ryskt ”skydd” finns det nog för visst tvivel. Ryssland har inget intresse av välfungerande autonoma regioner som tänker för mycket själva.