EU befinner sig i ett konstant tillstånd av kris, hävdade en gång Göran Persson. Det ligger en del sanning i den gamle S-ledarens uttalande, och frågan är om inte EU i motsats till sina ständiga utvidgningsambitioner i stället borde klyvas i två delar.

I EU ser vi en ständigt pågående schism mellan väst och öst, syd och norr. I delar av EU finns federalistiska idéer, ofta framförda av franska och nederländska företrädare. Frankrike tenderar, som nu under Emmanuel Macron, att vilja gå längst när det gäller att ge EU både mer pengar och mer makt över medlemsländerna. Sverige har traditionellt, tillsammans med tidigare EU-medlemmen Storbritannien, bromsat den utvecklingen samtidigt som vi överimplementerat sådant som det väl har beslutats om.

I grunden handlar denna konflikt om olika värderingar, olika syn på EU-samarbetet men också på förhållandet mellan givande och mottagande länder. Länder som Ungern och Polen har nämligen under sina respektive medlemskap mottagit enorma belopp från andra länders skattebetalare samtidigt som de gett EU fingret i retorik och praktik. Denna EU-fientliga linje hade kunnat vinna viss respekt om det nu inte vore så att dessa länder vunnit så stora ekonomiska fördelar på sitt medlemskap. I praktiken ger de fingret till svenska skattebetalare.

Just nu handlar schismen i EU mycket om förhållandet till Ryssland och Ukraina. EU var förvånansvärt enigt vid den storskaliga invasionens början 2022, vilket resulterade i sanktioner mot Ryssland och ekonomiskt och militärt stöd till Ukraina. Sedan dess har Ungern, Kroatien och Österrike börjat sprida alltmer Kremlpropaganda. Det kan anses särskilt anmärkningsvärt att ett land som Ungern, med sina egna minnen av rysk aggression, faller för Putins genomskinliga propagandastunts. Men där är vi. När Victor Orbán påstår att Ukraina inte är en självständig nation, vilket tangerar exakt det Putin hävdar, passeras ännu en anständighetsgräns.

EU är så mycket mer än bara en zon för frihandel och fri rörlighet. Det är en värdegemenskap. Det finns en uppenbar fara i att låta alltför många frågor flytta till det överstatliga planet i Bryssel och Strasbourg, och denna utveckling har kritiserats på denna blogg i många år. Det nationella självbestämmandet, och därmed det folkliga inflytandet, inskränks när EU växer. Varje steg bör således stötas och blötas, inte genomdrivas med en axelryckning som så ofta sker.

Det finns gott om förnuftiga och kritiska röster som vill ha ett ”lagom EU”, ett samarbete som fokuserar på sådant vi måste lösa tillsammans för att få framgång. Sådant som migrationspolitik, gränsöverskridande kriminalitet och miljöfrågor. Problemet med EU är att detta överstatliga maktcentra tenderar att förgifta och korrumpera även den nyktraste av kritiker. Miljöpartisterna blir EU-vänner när de inser hur mycket miljöregleringar som går att få på plats på EU-nivå. Vänsterpartisterna tonar ned sin EU-fientlighet när de begriper hur deras frågor kan drivas igenom för 500 i stället för 10 miljoner människor. Dessutom är det oerhört varmt och bekvämt där på insidan.

Ett samarbete av detta slag måste stå på någon sorts bottenplatta, bygga på någon form av värdegemenskap, må den vara rudimentär. Något som förenar måste finnas där om det ska hålla ihop. EU är i grunden är god idé, särskilt efter att vår kontinent nästan tog död på sig själv i två världskrig. Men ett Europas förenta stater är inte lösningen på Europas problem. Mer samarbete är det, men här måste vi samtidigt inse att det ibland finns skillnader som kanske inte går att överbrygga. Ett slags januariavtal på EU-nivå är ingen långsiktigt hållbar väg för någon.

Frågan är om det finns någon annan väg framåt än att klyva EU i två delar: en nordvästlig bestående av de nordiska länderna samt Central- och Västeuropa samt en sydostlig bestående av Öst- och Sydeuropa. Det har alltid funnits meningsskiljaktigheter i unionen, även om stora frågor. Inte ens fredsvalutan euron, som Sverige formellt sett bara ännu inte har infört, har lockat samtliga länder.

EU27 är en brokig skara, och med Storbritanniens frånfälle förlorade Sverige en vettig allierad i många frågor. Att ytterligare utvidga unionen i detta läge är vettlöst. Nu snackar vi alltså Moldavien, Georgien, Serbien och Ukraina, länder med enorma behov av reformer och ekonomisk upprustning som, givetvis, måste betalas av någon annan.

En dylik utvidgning skulle kunna vara ett steg mot EU:s framtida splittring, ty ett ännu spretigare EU31 känns onekligen inte som ett mer kraftfullt och enat EU. Låt dagens EU ta hand om sitt demokratiska underskott, federalistiska tankevurpor och värdergrundskonflikter först. Det lär ta sin tid.