Två sekunder. En viskning från en partiledare till en annan inför ett replikskifte i riksdagen. Mikrofoner som fångar orden. Rubriker som följer. Mer krävs inte för att vissa ska tappa förtroendet för den viskande partiledaren i fråga – ja, kanske rent av för politiken som sådan?

Det var Liberalernas Johan Pehrson som skulle replikera på Jimmie Åkesson i kammaren. Båda ingår som bekant i Tidösamarbetet och verkar, partiernas många motsatser till trots, trivas hyggligt ihop. Sådant skiner ofta igenom, och här blev det tydligt att Pehrson kände sig tvungen att kräva replik men kanske utan den där riktiga glöden. Det är ju en kollega han ska angripa.

På samma sätt skulle reaktionen på avslöjandet att SD står bakom många anonyma konton i sociala medier kunna tolkas. Både Ulf Kristersson och Johan Pehrsson uppges, enligt anonyma partivänner, vara jättearga. Men denna ilska syns inte utåt, vilket retar alla journalister och opinionsbildare som bevisligen verkligen är arga och förväntar sig samma reaktion från borgerlighetens ledare.

DN:s ledarsida gillar inte denna politiska teater, ej heller att regeringspartierna som en följd av Kalla faktas reportage i TV4 inte har sparkat ut SD och satt sig ihop med Centerpartiet och Socialdemokraterna i stället (eller vad man nu inbillar sig vore ett realistiskt alternativ).

Det DN och andra ignorerar här är att politisk teater ingalunda är någonting nytt. Så här har politik i princip alltid fungerat. Partier ser till sitt eget bästa och till möjligheten att få makt. Oheliga allianser, maktspel, knivar i ryggen och ett allmänt kameleontbeteende hör partipolitiken till.

Partisympatisörer vill inte gärna tro att deras partiledare umgås privat eller kommer väldigt bra överens med huvudmotståndaren vid sidan om de politiska debatterna. Men sådant är inte ovanligt. Dåvarande C-ledaren Annie Lööf och V-ledaren Jonas Sjöstedt, exempelvis, stod varandra ganska nära, och på Göran Perssons tid medgav S-ledaren att han kunde ringa partiledarkollegor för att ge råd och stöttning. De är helt enkelt mer än bara politiska motståndare. De är kollegor med ett väldigt unikt uppdrag.

Detta ska förstås inte synas för väl utåt, i synnerhet inte under en valrörelse där de egna leden ska mobiliseras mot en gemensam fiende. Men politiken är en bransch som andra med firmafester och kontakt över gränserna.

Mer besvärande är egentligen när det politiska och mediala etablissemanget börjar umgås för tätt. Journalistiken har ett granskande ansvar som riskerar att gå om intet mellan roséminglet i Almedalen och deadlinen på tidningen dagen efter. Men det är en betydligt större fråga.