Den 6 juni är Sveriges nationaldag. Men helgdagen till trots vill den där patriotiska yran inte riktigt infinna sig. Ett besök inne i huvudstaden visar på ett påtagligt lugn, en sorts lojhet. Det är kort sagt en vanlig ledig dag för de flesta. Visst firas det pliktskyldigt på sina håll, och det hålls picknickar i parker över hela landet. Men entusiasmen över den svenska nationaldagen förblir begränsad.

Som konstaterat många gånger förr finns det många orsaker till att svenska folket inte är mer entusiastiskt flaggviftande den 6 juni. Det är inte för att vi inte är stolta över Sverige utan har andra orsaker. Dels är det en skapad nationaldag som ännu inte riktigt har fått emotionellt fäste i folkdjupet. Dels har det med vår ängslighet över nationalism att göra.

I år upplever jag att diskussionerna om vad svenskhet är, och om vi ens har rätt till vårt eget land, har varit få och väldigt undanskymda. Det är positivt. Kanske, kanske är vi på väg att nå en bredare samsyn om ett antal saker: Svenska folket har rätt till sitt land precis som alla andra nationaliteter. Svenskar kan vara stolta över sitt land utan att vara främlingsfientliga. Och det är inte ett avståndstagande från något att vifta med svenska flaggan.

Möjligen är vi på väg att hitta en väg till den där inkluderande nationalismen som somliga har pratat om, just det där som har dömts ut av både statsvetare och politiska tyckare som ett slags utopi. Men jag tror att det går att förena sunda nationalistiska värden med inkludering och vi-känsla.

”För stad, land och vi-känsla.”

I Berlin noterade jag valplakat inför det stundande Europaparlamentsvalet. På en sidogata till Ku’damm satt ett plakat för SPD, de tyska Socialdemokraterna, vars slogan slog an en ton: ”För stad, land och vi-känsla.” Det är precis vad vi skulle behöva i Sverige nu. Att minska gapet mellan stad och land, och att finna en vi-känsla som flertalet kan känna och enas kring.

En vi-känsla förutsätter emellertid inte bara ett ställningstagande för något utan också mot något. Det finns mycket värt att försvara i Sverige, men det betyder också att det finns hot att bemöta. För att veta vad vi är måste vi också veta vad vi inte är eller inte vill bli. Det betyder att vi måste släppa vår konflikträdsla, vilket är lättare sagt än gjort i ett konsensussamhälle som det svenska, och ta ställning mot sådant vi faktiskt inte vill se i Sverige.

Detta är alltjämt en viktig kamp att ta, och den kräver hård hud och en stryktålig käke ty det smäller för den som försöker. Någon måste dock våga sticka ut huvudet före alla andra och ta smällarna.