Något som blivit särskilt tydligt sedan Ryssland invaderade Ukraina för andra gången 2022, samt i takt med den växande klyftan mellan Väst och Kina, är hur förvisso enstaka västerlänningar gått och blivit nyttiga idioter åt diktaturerna i öst. De hyllar Putin och Xi som starka och folkkära ledare som ser till sina länders bästa.

Vurmen för starka ledare och beundran för envåldshärskare är visserligen inget nytt. Det tycks ligga i mänsklighetens natur att inte bara följa charmiga psykopater och maktpersonligheter utan också hylla dem reservationslöst.

I diktaturer finns det en inneboende logik i detta då motstånd vanligtvis innebär drakoniska konsekvenser. Men i demokratier? Varifrån kommer denna längtan efter ett auktoritärt samhälle utan fria medier, ett land där minsta motståndsyttring leder till fängelsestraff eller ännu värre?

Det är förstås riskfritt att hylla Putin i sociala medier i Sverige, Frankrike eller USA och det är just för att dessa länder är demokratier. Möjligen kan någon tycka att du är en idiot, men det är också allt du behöver oroa dig över. Ingen straffkoloni, inget omskolningsläger väntar.

Gissningsvis skulle få av dem som applåderar Putin och Xi på riktigt vilja leva under dessa ledares styre. De flesta har sannolikt inte ens besökt Ryssland eller Kina som turist, än mindre kommit i kontakt med systemet. Det är alltså fråga om ett slags pubertalt beteende, i bästa fall en provokation, i värsta fall ett uttryck för en fascinerande djup okunskap. Idioti.

Jag drar till minnes ett samtal med en flygpassagerare på väg till Kina för cirka 15 år sedan. Mannen, i 55-årsåldern, sade med övertygelse i rösten att kineserna var så många att demokrati inte var något för dem. Man måste ha en stark ledare som ”håller ordning” i ett så stort land. Det kändes inte så fruktbart att ge sig in i en diskussion som kunde ha hållits i en klassrum i sjunde klass.

Andra, som den av ryssvännerna hyllade John Mearsheimer, hävdar att Väst inte ska lägga sig i om det är så att ryssar och kineser vill ha ett auktoritärt system. Som om de har så mycket till val. Denna förbluffande naivitet finns alltså inte bara hos gråhåriga besserwissers på ett flygplan utan också hos namnkunniga statsvetare.

Mearsheimer har i flera år upprepat att Ryssland är överlägset och kommer vinna kriget. Segern verkar dock dröja. Ryska styrkor har i veckor genomfört offensiva operationer längs stora delar av fronten i både nordost och syd. De har utnyttjat Ukrainas svaghet i väntan på ammunition och vapen från Väst och terroriserat grannlandet med dödliga glidbomber. Framför allt har fronten utanför Kharkiv varit hårt drabbad av ryska angrepp.

Det talas om potentiella genombrott och en mycket svår situation för de ukrainska försvararna, vilket är väntat. Men Tjasiv Jar har ännu inte fallit, och nu ser vi ukrainska motanfall vid Vovtjansk, nordost om Kharkiv. Ryssarna kommer trots sitt massiva övertag ingenvart. De tar byar och åkermark. Mänskligt kött har ryssarna gott om, men de stora förlusterna av materiel och fordon borde börja märkas. Kanske är användandet av kinesiska golfbilar och motorcyklar vid fronten ett tecken på detta.

Det kan vara så att det initiativet snart vänder tillbaka. Om detta var Rysslands vår/sommaroffensiv är frågan hur mycket offensiv förmåga som finns kvar hos fienden. Samtidigt går förstås samma fråga att ställa till Ukraina, som uppenbarligen är skickligt på att försvara sig men misslyckades kapitalt med sin hypade sommaroffensiv för ett år sedan.

Hur det än går i kriget upphör jag inte att förbryllas av alla som tyr sig till auktoritära ledare i något slags naiv tro att det är ”mer ordning” i dessa länder. Nog för att det är tryggt att spatsera på gatorna nattetid i valfri kinesisk storstad, men vilket är priset för denna känsla av trygghet? Enormt.

Våra västerländska samhällen är överlägsna inte bara för att vi kan sparka ut våra ledare vart fjärde år och därigenom utkräva ansvar för den förda politiken. De är att föredra också för den pluralism och fria debatt som tillåts. Motsvarande bloggtext hade inte kunnat publiceras i Kina eller Ryssland utan att blogginnehavaren fått påhälsning av polisen. Förmodligen redan samma dag.

Är allt bra i Väst? Självfallet inte. Men det fina är att vi kan säga att allt inte är bra utan att pekas ut som spioner eller landsförrädare. Vi kan debattera hbtq-ideologi, invandring, klimatpolitik och EU utan att någon kastas i fängelse.

Det är således en form av kamikazebeteende att vara en nyttig idiot åt regimer som vill våra samhällen genuint illa, och det är ett idiotiskt beteende att klaga över ”censur” i Sverige och samtidigt vifta med auktoritära regimers fanor.

De som inte gillar den liberala demokratin är ju fri att bosätta sig i andra länder. Vi har ingen mur som hindrar er.