Jag tänker inte ägna denna text åt att diskutera Sverigedemokraternas rasistiska förflutna eller så mycket kring dess förtroendevaldas övertramp. Det har så många i bloggosfären redan gjort.

Men den film som publicerades av Expressen, som ledde till att Sverigedemokraternas ekonomiskpolitiske talesperson Erik Almqvist lämnat alla uppdrag, måste ändå kommenteras. Det går förstås inte på något sätt att försvara de tre sverigedemokraternas beteende på filmen. Ur SD:s perspektiv kom det här tämligen olägligt – just i skedet när ledningen försöker strama upp och rensa ut det öppet rasistiska.

Å andra sidan hade det kunnat vara värre och bli vad valstugereportaget blev för Moderaterna 2002. Nu får det sannolikt ingen större betydelse i väljaropinionen. Möjligen sker en tillfällig nedgång i de kommande mätningarna, men det är först om skandalerna blir fler som det lär skada partiet långsiktigt.

Jag reagerar mer mot det drängiga beteendet än orden i sig. Det säger en del att orden finns i vokabulären, även om personen i fråga har druckit, men framför allt är beteendet som avslöjas i filmen tämligen smaklöst och inget vi väntar oss av någon med en hög post i ett riksdagsparti.

Ska vi snacka verbala påhopp –  det verkar ju vara just orden ”blatte-lover”, ”babbe”, ”fitta” och ”hora” (det enda som riktas mot en kvinna) som medierna har fokuserat på – kan dock konstateras att Erik Almqvist långtifrån är ensam om att slänga ur sig sådana. Soran Ismail kallar sverigedemokrater i allmänhet för ”värre än klamydia” i ett YouTube-klipp han själv lagt upp.

På vänsterkanten är det populärt att komma med både kränkande och hånfulla invektiv om sina politiska motståndare. Visst, rasistiska tillmälen är värre. Ändå vore det välkommet om det även diskuterades vad som är OK att säga om politiska motståndare. Jag skulle tro att Ismails tillmälen mest ses som ”civilkurage”. Det är åtminstone vad det brukar heta när sverigedemokratiska möten störs.