Det fanns en sak som stack ut i det i övrigt plattityd- och floskelspäckade tal som Stefan Löfven höll inför partivänner på Socialdemokraternas kommunkongress i Örebro. Det handlade om folkets nyhetskonsumtion. Han sade så här:

Den (sic) förändrade medielandskapet det innebär bland annat nu att fler väljer information som bara bekräftar deras egen världsbild, aldrig utmanar eller ifrågasätter den. 

Löfven förde sedan ett resonemang runt faran när ett samhälle polariseras och människor inte längre möts. Men exemplet med svenskars mediekonsumtion som ett bekymmer i sig säger både något om statsministern och dagens politiska och mediala etablissemang.

De är nervösa nu. Rädda för att människor håller på att förlora tilltron till dem. Oroliga för att alternativa perspektiv och idéer får fäste i stället. Politiker är alltid vakna för risken att bli utbytta, det ingår så att säga i spelet. Men att få hela sin världsbild ifrågasatt? Att känna sig genomskådad, blottad, synad? Det är något annat. Något mycket svårare att hantera.

Den fuskare som blir avslöjad kommer nämligen ingen våga lita på igen. När politiker utpekas som lögnare, när stora mediebolags bevakning ifrågasätts (på goda grunder), tär det på självförtroendet. Att en statsminister svarar med att det behövs ”utbildning i källkritik” kan tyckas lite patetiskt. Men det är egentligen en mer inlindad version av Hans Roslings ”Jag har rätt och du har fel”.

DN tappade 11 procent av sin upplaga under 2015. Jag var en av dem som fick nog. Troligen var jag heller inte den enda som sade upp prenumerationen med motiveringen att tidningen frångått den granskande journalistiken till förmån för en populistisk kampanjjournalistik. Om ni minns ägnade DN hela fjolårshösten åt olika sorters kampanjer för den dåvarande migrationspolitiken.

När jag förklarade varför jag ville säga upp tidningen svarade kundtjänst: ”Vad intressant att du säger det, det är många fler som har sagt samma sak.”

DN:s Peter Wolodarski representerar tillsammans med Stefan Löfven ett etablissemang som hellre ber sina läsare och väljare att utbilda sig i källkritik än ser till egna misslyckanden som skäl för människors låga förtroende.

Den som har en sådan inställning till dem som föder en förtjänar faktiskt både en uppsagd prenumeration och ett präktigt valnederlag.