Bäste Peter Wolodarski,

Kriget i Syrien är inne på sitt femte år, och nu har
Ryssland manskap på plats. Flyktingsituationen i Medelhavet är desperat. Libyen
som stat faller samman. Migranter ända från Pakistan tar sig nu till Europa för
drömmen om ett bättre liv. En miljon väntas komma, därefter fler.

Den fria rörligheten inom EU står på spel. EU har
hittills inför öppen ridå misslyckats med att enas om hur trycket från
flyktingströmmen ska hanteras, vilket sätter ett allvarligt frågetecken för den
påstådda europeiska gemenskapen och solidariteten.

Det händer kort sagt väldigt mycket i vår närhet. Och i Sverige har vi att hantera en historiskt hög asylinvandring i ett läge när vi har en historiskt svår bostadssituation och gigantiska sysselsättningsgap mellan inrikes och utrikes födda.

Allt detta
är oerhört komplext och skulle tjäna på långa analyserande artiklar som går på
djupet och erbjuder läsaren olika perspektiv, sådant som inte är möjligt i
korta nyhetssändningar men lämpar sig utmärkt för tidningsformatet.

Det vi får från DN är i stället en kampanj under hashtagen #jagdelar.
Jag väntade på detta, men jag måste säga att jag är
förvånad över att det var just DN som drog igång den och inte Aftonbladet. Dag efter
dag matas vi DN-läsare nu med artiklar ur ett enda perspektiv. Ingen problematisering.
Bara glädje. Hopp. Berättelser om flyktingars rätt att komma till och bo i
Sverige.

Ni visar därmed en sida av myntet. Ni undersöker inte baksidan.
Ni problematiserar inte. Jag kan bara anta att syftet är att ge ett slags
positiv motbild till all negativ publicitet som sprids inte minst i sociala
medier och på vissa sajter. Som läsare av en seriös tidning kan man däremot kräva både och. En balans. Det anspråket har
ni definitivt gett upp genom denna kampanj.

Jag är väldigt besviken på att DN har sänkt sig till
Aftonbladets nivå. Jag tyckte tidigare att ni var lite bättre än så. Ni stack sällan ut huvudet, men ni var i alla fall professionella. Om det var
en politisk kampanj jag ville ta del av varje morgon, skulle jag gå med i ett
politiskt parti eller sitta och läsa valkampanjmaterial in på småtimmarna.

Så efter ungefär tio år som prenumerant, om än med kortare avbrott, tackar jag för mig. Om jag ska betala tusentals kronor per år vill jag ha fördjupningar, problematiseringar och utrymme för flera perspektiv. Det erbjuds inte i DN längre. Tyvärr.