I sitt jultal ägnade Stefan Löfven en hel del tid åt att försvara det förhatliga januariavtalet. Han ingick det enbart för att få behålla makten, men det kan statsministern inte säga högt. I stället hävdade Löfven att Socialdemokraterna gick med på kompromissen för att ”skydda rättsstaten och de fria medierna”. Underförstått att oppositionen är ett hot mot båda, vilket är ett minst sagt hårresande uttalande.

Hot mot medier och journalister finns. Likgiltigheten inför dessa likaså. Detta såg vi prov på häromdagen när gräsrotsjournalisten Joakim Lamotte blev överfallen och rånad av vad Hanif Bali skulle kalla adidastrash i Trollhättan (se klipp från sändningen här). Löfven och hans etablissemang kunde emellertid inte bry sig mindre. Försvaret av de fria medierna är nämligen retorik, inget mer.

Reaktionerna på överfallet har varit bedrövande att se. ”Riktiga” journalister tycker att Lamotte får skylla sig själv. Han hånas från både höger och vänster, till och med utrikesminister Anne Lindes make Mats Eriksson stämmer in i kören. Robert Aschberg leder mobben, kan man säga.

Gemensamt för dessa är att de gärna talar vitt och brett om ”hotet mot fria medier” och hur mycket hot och hat som enskilda journalister får motta. När en person som Lamotte går runt och vill prata med folk i Kronogården är de emellertid inte ett dugg intresserade av den fria journalistiken eller ens av ett samtal människor emellan.

Frågan har förstås aldrig handlat om fri journalistik utan om rätt journalistik. Rätt analyser. Rätt värdegrund. Robert Aschberg kallar Lamotte för en ”swishjournalist”. Det vet ju alla att den som inte får sin lön via utbetalt presstöd till arbetsgivaren inte är en riktig journalist.

Vänstern hatar personer på högerkanten som får generösa frivilliga donationer. Det fnystes högljutt när först Tino Sanandaji och sedan Katerina Janouch samlade in rekordsummor för sina respektive böcker.

Man måste inte gilla Joakim Lamotte eller det han gör. Han är inte min personliga favorit, men jag uppskattar att han är så orädd. Han känner naturligtvis till riskerna med att ge sig in i områden som regeras av förortens adidasgeneraler.

Föreställ er om en journalist med rätt värdegrund, som  Alexandra Pascalidou eller Robert Aschberg, skulle ge sig ut på den skånska landsbygden och mötas av stenkastade sverigedemokrater som skrek könsord och hotade att våldta deras mammor. Tänk er rubrikerna och efterspelet. Det hade sannolikt blivit huvudnyhet i SVT:s nyhetsprogram och ämne för debatt i riksdagen.

När det gäller personer som inte delar den officiella värdegrunden, som Joakim Lamotte eller Hanif Bali, är det däremot fritt fram. Då sitter finvänstern och håller tummarna för ligisterna. Oavsett om de vandaliserar en riksdagsledamots bil eller ger sig på någon fysiskt.

Nu har Lamotte nått den nivån att många känner sig tvungna att kommentera det han gör. De anklagar honom för att fabricera och överdriva. Intressant nog har jag inte sett dessa personer rikta en enda kritisk kommentar mot en firad och uppenbar lögnerska med rätt värdegrund, Linnéa Claeson. Det handlar sålunda inte om att det är fel att ljuga per se, bara att det är fel att göra det om du inte delar värdegrund med etablissemanget.

Det är exceptionellt hur djupt hyckleriet sitter i dessa människor, alldeles oavsett om de är journalister, politiker eller bara värdegrundsmedlöpare.

Lyssna även på:
Joakim Lamotte i Studio Ett