Under lång tid har det varnats för framväxten av parallella samhällsstrukturer i Sverige. En av de mest destruktiva och avskyvärda av dem är den vi kommit att kalla hederskulturen.

Lite förenklat handlar det om en struktur där familjen och/eller släkten har en avgörande bestämmanderätt över allt från val av partner till umgänge och där dessa begränsningar görs med hänvisning till familjens heder. Den som bryter mot dessa oskrivna regler riskerar bestraffning i form av utfrysning eller i värsta fall döden.

Dessa kulturella mönster finns på många håll i världen och är särskilt starka där familjen och klanen är det bärande fundamentet i samhällsstrukturen. Att hederskulturer och uppfattningar vanliga i sådana kulturer nu i hög omfattning finns representerade även i Sverige beror förstås på att invandringen från länder där hederskulturer är förekommande har varit så stor.

När hedersproblematiken har lyfts fram har den förringats eller förnekats. Av rädsla för att fiska i grumliga vatten har unga tjejer och kvinnor, och för all del även pojkar och män, offrats.

En av de få i vänsterleden som har varit öppen med hur stort problemet är, är socialdemokraten Nalin Pekgul. Hon har dock fått kämpa i stark motvind.

Efter valet 2010 lämnade Pekgul politiken, men nu ska hon göra comeback i valrörelsen. Nalin Pekgul ska kampanja tillsammans med Göteborgssossen och kommunstyrelsens ordförande Ann-Sofie Hermansson. Hermansson har på senare tid medgett att Socialdemokraterna varit ”ängsliga i de här frågorna”.

Det är som det brukar vara. Först när problemet växt sig så stort att inte ens en blind kan ignorera det, vaknar S. Det är väl gott så, men trovärdigheten i frågan kan onekligen ifrågasättas.

För bara tio år sedan tillsatte dåvarande integrationsministern Mona Sahlin Masoud Kamali att utreda etnisk diskriminering och maktstrukturer. Kamali hade sin egen uppfattning om hedersstrukturer: ”Man gör en jättestor grej av att några invandrartjejer blivit utsatta för så kallat hedersrelaterat våld.”

Enligt Kamali är hedersförtryck en myt som vittnar om ”fördomar”. Våld finns ju överallt. Kamalis resonemang påminner starkt om Fatta-feministernas bisarra inställning till kulturens betydelse för sexuella övergrepp. Det handlar om ”alla män”, inte bara några, är tesen.

Och tänk, feministerna har varit framme och relativiserat och förnekat hedersproblematiken också. Fi-ledaren Gudrun Schyman har framfört tesen att den som gör distinktioner av olika sorters våld medverkar till ”rasism och förenklade analyser”.

I dag tycker Feministiskt initiativ plötsligt annorlunda. Nu ser de hedersförtrycket (även om oenigheten i partiet verkar stor), och uppmanar andra att ”följa efter”.

Hur stort är då problemet? I en kartläggning bland samtliga niondeklassare i Uppsala tätort framkommer skrämmande siffror. Två tredjedelar av de utrikesfödda flickorna i Uppsala får inte bestämma själva vem de ska gifta sig med.

Därtill konstateras följande:

Bland ungdomar som är födda i Sverige med svenskfödda föräldrar svarar 5 procent av flickorna och 4 procent av pojkarna att deras val av partner är villkorat. Bland flickor födda i Sverige med två föräldrar födda utanför Norden uppger 42 procent att valet är villkorat och 11 procent att de inte får vara med alls i valet av partner. Och bland flickor som själva är utrikesfödda med två utrikesfödda föräldrar är friheten ännu lägre: 35 procent har ett villkorat val medan 33 procent inte har något medbestämmande.

Ju sämre anknytning till Sverige, desto större tycks problemet vara. I familjer där samtliga är födda utomlands (och då pratar vi sannolikt inte om Norge och Tyskland, för övrigt) står hederskulturen som starkast.

Många har sedan länge insett att problemet är omfattande, men sannolikt har de flesta trott att det nog trots allt handlar om en begränsad minoritet. (Som om situationen för de drabbade vore mindre besvärlig för det.)

Undersökningen från Uppsala visar att hedersproblematiken skär rakt igenom det svenska samhället. Svenskfödda niondeklassare med föräldrar födda i utlandet är genuint oroliga för att de inte ska få välja sin livspartner. Var fjärde svenskfödd flicka med utrikesfödda föräldrar är oroliga över att giftas bort, en siffra som är hela 40 procent bland de flickor som själva är utrikesfödda.

Även bland pojkar är problemet stort: 40 procent av de svenskfödda pojkarna med utrikesfödda föräldrar uppger att deras val av partner är villkorat.

Jag får tillstå att jag själv är lite överraskad av siffrorna. Att det är så oerhört många unga som lever under de här omständigheterna. Vi ska för säkerhets skull notera att ovanstående resultat inte innebär att samtliga riskerar dödsstraff om de inte följer familjens vilja i val av framtida partner. Det relevanta här är den kontroll som utövas över unga i världens mest jämställda och feministiska land.

Stefan Löfven har i sina tal på senare tid gjort en rad inspel om ”stolta tjejer” som själva väljer sin väg i livet. En passning till de extremister som försöker begränsa flickors och kvinnors fri- och rättigheter. Löfven har emellertid, som så många andra, inte dragit några slutsatser av hur Sverige fått ett så här utbrett hedersförtryck att hantera.

Medan unga tjejer och killar lever vidare under hedersrelaterat förtryck i olika former, fortsätter feministerna att kampanja mot vita män som äter kött, ty det är ju där den stora faran finns. Nu hoppas S desperat att Nalin Pekgul, en av få sunda sosseröster i denna debatt, ska rädda dem i Göteborg.

Det är sannolikt för sent för det. Precis som det är för sent för många av de tjejer som redan har gifts bort eller lever under hård kontroll från familjen och släkten, och de pojkar som begränsas på samma sätt. Dessa har offrats för den politiska korrekthetens skull.

Handfallenhet kombinerad med ovilja att ta i realiteter när dessa går emot den egna ideologin, samt en aldrig sinande förmåga att snickra ihop egna vansinniga alternativa teorier, har möjliggjort för hederskulturen att blomstra i Sverige. Att börja bemöta problemet nu när det har blivit en del av vardagen för så många unga kommer bli oerhört svårt.

Det politiska svaret från Uppsala kommun är för övrigt nog så tydligt: de ska bygga en hbtq-diplomerad idrottsarena.

Tidigare bloggat:
En sked i trosan