Var tionde mord i Sverige 2016 var ett hedersmord. Var tionde. Till detta ska läggas brasklappen att det sannolikt förekommer mord som antingen inte har kunnat bevisas ha hedersmotiv men som faktiskt har det samt märkliga dödsfall där mord över huvud taget inte har kunnat styrkas.

Hedersproblematiken är importerad från Mellanöstern. Den är en avskyvärd styggelse som begränsar flickor och pojkar i unga år och ända upp i vuxenlivet. Som ger familj och släkt makt över vem som är rätt partner – med bruten kontakt eller i värsta fall dödsstraff som konsekvens vid ”fel” val.

Som tidigare konstaterat finns det många som vill relativisera det här. Den gamla goda undanflykten ”så här har det alltid varit” dyker naturligtvis upp, tätt följd av ”men kristna, då?”. Visst finns det kristna sekter i vilka både barn och vuxna behandlas illa, blir utfrysta och på olika sätt kontrollerade av församlingen. Detta är emellertid fråga om enskilda sekters, tja, sektbeteende. Inte om en kultur i en bredare kontext.

Att minst ett dussin kvinnor och flickor mördas i hederns namn varje år, att oräkneliga gifts bort mot sin vilja och att vi har en myndighet som går ut med information riktad till vuxna som är gifta med barn, säger en del om hur långt dessa vidriga sedvänjor har ätit sig in i det svenska samhället. Hur den har tillåtits växa och frodas ostört. Hur problemen har förnekats. Sverige har blivit ett land tolerant inför det intoleranta.

Brittiska aktivister som arbetar mot tvångsäktenskap har en metod för att rädda flickor som mot sin vilja ska föras utomlands för att giftas bort: flickan lägger en sked i underkläderna inför resan. Metallföremålet upptäcks vid säkerhetskontrollen och hon kan föras till ett enskilt rum och där slå larm. I Sverige arbetas det med informationsmaterial på flygplatstoaletterna. Troligen kommer sked i trosan-knepet spridas även här, ty problematiken är densamma.

Hedersmord är den yttersta konsekvensen av hederskulturen, men religionens bojor verkar som bekant på flera nivåer. Vi ser hur barn utsätts redan från mycket tidig ålder. Många förskolor går religiösa föräldrar till mötes och tvingar små barn att bära slöja. Om barnen tar av den ser personalen till att den kommer på igen.

När Göteborgs-Posten ställde frågan till 40 förskolor i landets tre största städer om personalen skulle kunna tänka sig att kontrollera att en femårig dotter alltid har slöjan på och tvinga henne om hon inte vill, svarade 27 av dem ja (reportaget ligger tyvärr bakom betalvägg).

Först ska sägas att förskolepersonalen ofta har en knepig position när de å ena sidan ska se till barnens bästa, å den andra i vårt tjänstesamhälle tillmötesgå kunden (i detta fall föräldern). Med detta sagt borde det ändå sitta i ryggmärgen på en förskolechef och dess personal att förskolan inte är en plats där efterlevnad av viss religiös klädsel tillhör grunduppdraget för pedagogerna. Sådan skit ska de, på riktig svenska, inte syssla med.

Det finns nästan inga ord för hur vidrigt detta är. Men särskilt förvånade borde vi inte bli. I det sekulära Sverige har vi redan sett hur barn delas upp efter kön på skolbussen (och att det förekommer könsuppdelad simundervisning i den svenska grundskolan vet vi också).

Då tyckte utbildningsminister Gustav Fridolin att det var ”helt oacceptabelt”. När han får höra om GP:s reportage är hans reaktion likartad. Ovetande om sitt eget partis aktiva roll i denna utveckling, och oförstående inför att kvinnor kan uppleva det kränkande när män vägrar ta dem i hand, tar Fridolin avstånd under galgen. Men vad förstår han egentligen?

Att prata vitt och brett om värdegrund går an, men makthavarna måste ställa sig frågan hur denna utveckling har varit möjlig. Hur det kommer sig att vi har barn som kontrollerar varandra i skolan så att flickor täcker håret och att ingen äter fläsk.

Sverige har under de senaste åren styrts av en regering som kallar sig feministisk, men som fortsätter att se mellan fingrarna på hedersförtryck och sexualisering av barn.

Framför allt tycks regeringen inte förstå hur utvecklingen har kunnat gå så här långt. Här är de dessvärre i gott sällskap av allianspartierna.

 

Jomenvisst.