”Så här har det alltid varit.”

Frasen har blivit ett bekvämt sätt att ömsom relativisera problem, ömsom dölja dem. Men det används också sarkastiskt i sociala medier som en torr kommentar till allehanda samhällsproblem. Dit har vi nått – sarkasmen har blivit vapnet för att hantera galenskapen.

När personalen på Helsingborgs bibliotek tvingas bära personlarm kommenterar stadens bibliotekschef det på följande sätt:

Hör möts många olika människor på en liten yta så det är klart att det uppstår friktioner men så har det alltid varit.

”Men så har det alltid varit.”

Hade kommentaren dykt upp i mitt Facebookflöde hade jag trott att den var sarkastisk. Men nej, detta är en ansvarig chef som på fullt allvar relativiserar att kommunens anställda tvingas bära larm på sitt arbete. En sådan person borde inte vara chef.

I Stockholm gjorde Roger Mogert, socialdemokratiskt borgarråd, sitt yttersta för att få ut bilden att stökiga bibliotek inte var ett problem över huvud taget. Och framför allt inget större problem i vissa områden.

Ett annat exempel är synen på hederskultur, ett fenomen som i åratal har förnekats av stora delar av socialdemokratin och vänstern och i dag relativiseras av vänsterfeminister och aktivister. Vid sidan om nysvenska ord som ”balkongflicka” har vi fått ännu ett tillskott till det svenska språket: vardagsheder.

Begreppet beskriver hur barn vaktar varandra så att rätt familje- och klannormer upprätthålls. Kompisarna ska leka med rätt personer, inte visa sig nakna i skolans dusch och mycket annat. Barnen blir föräldrarnas vakande öga i skolans vardag, och våld förekommer när någon gör något som betraktas som oacceptabelt. Saker sköts, som brukligt i vissa kulturer, inom familjen/släkten.

Att det har gått så här långt, att vi till och med har ett ord för ett slags hedersbaserad övervakning som sköts av barnen i familjen, visar hur Sverige har förändrats. När det talas om mångkultur adderas ofta ”öppenhet” som ett självklart bihang. Som vi ser bidrar emellertid många kulturer med det rakt motsatta.

När företeelser som dessa rapporteras i medier är någon ständigt framme och tonar ned det inträffade alternativt tar avstånd men misslyckas med att göra kopplingen mellan den förda migrationspolitiken och förekomsten av dessa avarter till mänskligt beteende.

Ibland blir relativiseringarna direkt osmakliga. Ett exempel i den högre skolan fick vi när SVT:s Skåneredaktion skrev om en teaterföreställning i Malmö spelad av flyktingar från Irak och Afghanistan, ”Malmö 45”.

En företrädare för teatern hävdar att ”[d]e har mycket gemensamt med flyktingarna som kom efter andra världskriget”. SVT förklarar i anslutning till denna absurda jämförelse att ”år 1945 kom överlevare från koncentrationslägren till Malmö med de vita bussarna. Nu berättar dagens flyktingar deras historia i teaterföreställningen ‘Malmö 45’.”

Samma flyktingar nu som då? Nej, verkligen inte. SVT ägnar sig åt historieförfalskning och, faktiskt, att relativisera Förintelsen.

1945 kom det flyktingar som hade överlevt ett folkmord av sådana proportioner att världen fortfarande kämpar med att förstå dess omfattning och hur det var möjligt. Då flydde människor till första säkra land, från en världsdel i ruiner. I dag kommer många ekonomiska migranter som, lockade av svensk asyllagstiftning och välfärd samt matade med flyktingssmugglares berättelser om det förlovade landet, har tagit sig genom en hel kontinent och hamnat i Sverige.

Flyktingar från Syrien är en annan femma, men att jämföra afghanska och irakiska asylsökande med 1945 års flyktingvåg är absurt.

Att relativisera är både ett sätt att skyla över egna misstag och att dölja konsekvenser av en ideologi, politik eller diskurs som man själv stödjer och bidrar till att upprätthålla.

Relativiserandets ädla konst tillåts inte bara fräta sönder debatten utan skapar också ett slags parallell verklighetsuppfattning som är löjeväckande och skadlig på samma gång.

Så länge detta tillstånd råder får vi inte det där vuxna samtalet som många efterlyser. Då får vi heller ingen vuxen politik.

Men så har det alltid varit.