Gängvåldet tar inte semester. Det har blivit uppenbart för regeringen hittills i sommar.  Under en tvåveckorsperiod sköts sju personer ihjäl. Det fick Stefan Löfven att mitt under Almedalsveckan be justitieministern att kalla till sig polisledningen.

Sedan dess har det fortsatt att skjutas, senast i ”en av våra fina stadsdelar” Rinkeby (för att tala med Karin Wanngård).

Häromdagen presenterade Morgan Johansson flera förslag för att bekämpa kriminaliteten. Ett av dem var så kallad hemarrest, en fotboja för unga på glid på kvällstid och helger.

Moderaternas Tomas Tobé dömde ut förslaget som otillräckligt, och det är inte svårt att hålla med honom. Tror justitieministern på allvar att den som säljer droger endast gör det på kvällar och helger och sköter skolan resten av tiden?

Socialdemokraterna kastar likt en trimmad tombola ur sig förslag efter förslag för att bekämpa den växande grova brottsligheten. Trovärdigheten i kriminalpolitiken brister emellertid av samma skäl som partiets migrationspolitik.

Dessa trovärdighetsproblem spänner över såväl den lokala som den nationella nivån för Socialdemokraterna. Ena dagen ondgör sig kommunstyrelsens ordförande Karin Wanngård över ”svartmålningen” av de fina förorterna. Nästa dag är hon mycket oroad över utvecklingen och kallar den akut.

Ena dagen anklagar Morgan Johansson Sverigedemokraterna för att ”skada Sverige” med sin verklighetsbeskrivning av kriminaliteten, nästa kräver hans chef ”riktigt, riktigt hårda tag” och ber sin justitieminister att akut kalla till möte med polisen.

Detta hattande mellan önskebild och verklighetsbild sänker trovärdigheten för Socialdemokraterna som parti. Gapet mellan retorik och politik är nu så avgrundsdjupt att vi inte kan annat än hånskratta åt varje nytt utspel från maktpartiet. Ja, vad ska vi annars göra?

Den socialdemokratiska skamlösheten vet sällan några gränser. Mest framträdande är Morgan Johansson. Han är sin ringa storlek till trots regeringens mest arrogante minister, ständigt redo att ge politiska motståndare tjuvnyp och fula tillmälen (som när han bemötte SD:s förslag om att förbjuda NMR med att SD nog ”vill bli av med en konkurrent”. Nu tycker S händelsevis samma sak som SD.)

I Morgan Johanssons senaste debattalster fortsätter denna fula visa. Där anklagas M och SD för att föda gängkriminaliteten med skattesänkningar och förändringar i arbetsrätten. Dessutom får vi veta att S minsann har en målsättning:

Därför har vi socialdemokrater satt upp ett mål om att inga områden i Sverige ska vara särskilt utsatta. […] Socialdemokraterna kommer aldrig att acceptera att otryggheten breder ut sig eller att människor upplever att rättsstaten inte längre är närvarande.

Personligen tror jag att svenska folket högaktningsfullt struntar i vilka mål som den socialdemokratiska partiledningen satt upp. Folk bryr sig om vilka resultat som uppnåtts, och här är facit föga smickrande.

Under mestadels socialdemokratiskt maktinnehav har antalet så kallade utanförskapsområden vuxit. Hedersvåld har förnekats eller relativiserats. Parallella samhällsstrukturer har tillåtits växa. Trångboddheten har ökat. Islamister har matats med statliga bidrag och religiösa friskolor som särbehandlar pojkar och flickor har fått fritt spelrum. Skolresultaten har rasat så pass mycket att nästan 7 av 10 går ut nian utan gymnasiebehörighet i dessa områden.

Ansvaret för denna samhällsutveckling delar Socialdemokraterna med de fyra borgerliga partierna, som varit precis lika naiva och verklighetsfrånvända som någonsin S. Faktum är att mycket av den kritik som S riktar mot Reinfeldts icke-hantering av såväl gängkriminalitet som jihadism och hedersvåld är korrekt.

Däremot blir det uppenbart att Socialdemokraterna lider av obotlig skatte-tourettes. Vilka frågor som än diskuteras bottnar sossarnas argumentation i skattepolitiken. Som om det var jobbskatteavdragen efter 2006 som skapade gängkriminalitet, fallande skolresultat och framryckande islamism.

Som jag tidigare konstaterat är grundpremissen att skattesänkningarna 2006-2014 gröpte ur välfärden objektivt inkorrekt, och att sänkt skatt på arbete skulle vara orsaken till att det skjuts i landets invandrartäta förorter är förstås humbug.

Det var inte många veckor sedan Morgan Johansson med sitt sedvanliga hånleende, apropå gängkriminaliteten, konstaterade att ”vi kan se hur skjutningarna i våra tre större städer minskar”. Nu ökar de igen, och den där utlovade vändningen uteblev. Samtidigt fortsätter polisen att vara oerhört ansträngd och de så kallade mängdbrotten att läggas på hög.

Att beskriva varje positiv förändring, hur tillfällig den än är, som ett trendbrott och en vändning visar på uppenbar desperation från regeringens sida. Den suger i sig minsta lilla positiv nyhet som en svamp. Folket ser däremot igenom detta.

Att statsministern och justitieministern påstår att regeringen står för ”hårda tag” och är ”kompromisslös” mot brottsligheten blir parodiskt när var och en kan läsa om aktuella rättsfall där våldtäktsmän kan gå kvar på samma skola som offret, unga brottslingar kan begå brott efter brott eftersom de aldrig drabbas av några konsekvenser och när mördare släpps ut i det fria igen.

Den socialdemokratiska kompromisslösheten är de facto full av kompromisser. Och de hårda tagen påminner starkt om skumgummi.

Tidigare bloggat:
Skjuta, sköt, skjutit
De skamlösa