Det brukar sägas att Pride handlar om att alla ska få vara den de är och respekteras för det, men festivalen har kritiserats för att vara exkluderande. Exemplen på hur har blivit alltfler.

Ett sådant är när Uppsala Pride utestängde Liberala ungdomsförbundet från paraden 2012. Då motiverades det med att LUF:s ståndpunkter stred mot Prides vision, som var ”antikapitalistisk”.

En liknande behandling drabbade Medborgerlig Samling i Stockholm i år och skälet handlade denna gång om ”värdegrund”. Det enda partiet med en öppet homosexuell partiledare utestängdes alltså från en hbtq-festival.

Sverigedemokraterna är sedan länge bannlysta från Pride och i år hånades partiet dessutom på scen med alla övriga partiledare närvarande, ett ovärdigt skådespel av så kallade vuxna politiska ledare som aspirerar på regeringsmakt.

I år passerades alla gränser när Pia Sundhage invigningstalade. Sundhage är mest känd som framgångsrik förbundskapten i fotboll. Men hon är även aktiv i Kommunistiska Partiet, ett parti som hyllar Josef Stalin och förnekar kommunismens brott mot mänskligheten, inte minst mot homosexuella. Det är så smaklöst att man häpnar.

Skillnaden mellan KP och NMR vad ideologisk radikalism beträffar är hårfin. De vill båda störta demokratin med våld. Ändå får denna folkmordsapologet invigningstala på Pride, festivalen som sägs fira kärleken. De kunde lika gärna ha bjudit in Vera Oredsson.

Ett annat exempel hittar vi hos sångduon Rebecca och Fiona (som jag ska medge att jag inte lyssnar på). Tidigare i somras kuppade de i direktsändningen av Sommarkrysset i TV4 genom att bära tröjor med texten ”Fuck SD” på. Programledaren Gry Forssell hävdade efteråt att de hade inte frågat om lov men tillade ”jag kan tycka det är kul.”

Samma duo fick uppmärksamhet även på årets Pride då Fiona Fitzpatrick bar en tröja med hammaren och skäran på. ”Det blev fel”, var hennes förklaring efteråt. Månne tog hon kommunisttröjan i stället för Maokepsen när hon bytte om. Kan hända den bästa.

Att duon är kommunister är ingen hemlighet, och kuppen i TV4 i juni borde ha fått arrangörerna som bokat dem att fundera ett varv till. Kommunikationschefen på Europride hävdar förstrött att man kan ”diskutera lämpligheten i att ha just hammaren och skäran på Pridefestivalen.” Nej, det är faktiskt inget att diskutera. Det är smaklöst och oförlåtligt att bära förtryckets symboler på en delvis skattefinansierad festival för kärlek och tolerans.

Detta är vänstermänniskors blinda fläck. De ser inte extremismen i de egna leden eller hos sig själva. Och när de gör det, slätar de över. 

När Fi-kandidaten Oldoz Javidi i en intervju i Feministiskt perspektiv sade sig drömma om att alla judar skulle deporteras från Israel till USA, ”ett annat infernaliskt styre”, reagerade vare sig tidningen i fråga eller partiet. Tvärtom spred partiledaren Gudrun Schyman en länk till intervjun i sociala medier.

Först när uttalandet kritiserades medgavs att Javidis våta dröm kunde uppfattas som antisemitisk. Partiet hade emellertid fortfarande förtroende för sin kandidat, vilket efter ytterligare kritik drogs tillbaka. Javidi själv menade att hon ”missade” att ”skilja på staten Israel och dess folk”. (Månne blev det lika fel som när Fiona valde kommunisttröjan inför sitt uppträdande?) I själva verket hävdade hon faktiskt att judar i Israel borde emigrera till USA så att palestinierna kan leva i fred.

Fi ska nu lägga till antisemitism till sina antirasistiska studiecirklar. Om man måste gå en kurs för att begripa att det är galet att kräva deportation av en hel befolkning bara för att de är judar, är det något annat än ”bristande kunskaper” som felar.

Det finns inget som är så stort och gemensamt att inte vänstern kan ta över och förgifta det. Pride är det senaste men knappast det sista som den identitära extremvänstern lyckas sätta klorna i.

Frågan som måste ställas är vad partiledare för Moderaterna, Liberalerna, Centerpartiet och Kristdemokraterna gör i detta sällskap. Varför de nedlåter sig till att delta i ett evenemang styrt av kommunister, antisemiter och andra extremister.

Att dessa förment borgerliga ledare låter sig lånas till detta spektakel är fullständigt bedrövligt, och det borde säga deras väljare någonting. Antingen att de ser mellan fingrarna på vänsterextremismen av populistiska skäl eller att de är så fega att de inte vågar ta strid mot den.

Ingetdera borde locka en fritt tänkande väljare.

Förberedelserna inför invigningen av nästa års Pride har redan börjat.