Jag brukade gilla Pride som fenomen. En manifestation för allas rätt att vara den man är, ett sätt att uppmärksamma vissa problem som drabbar personer med annan sexuell läggning än den traditionellt heterosexuella och något som ger lite färg till en i övrigt väldigt ordnad och tyst huvudstad.

De senaste åren har jag emellertid börjat bli alltmer skeptisk mot en rörelse som allt tydligare övertagits av identitetsvänstern.

När Medborgerlig Samling senast utestängdes från Pride, såväl från paraden som från hela området, var motiveringen att partiet inte delade Prides värdegrund. Kort sagt: MED är inte vänster. Det är ju inte Kristdemokraterna heller, säger någon. Men KD tar uppenbarligen inte öppet strid mot identitetspolitiken och släpps därmed in.

Noteras kan att fotbollstränaren Pia Sundhage invigningstalade på årets Pride. Sundhage är aktiv i Kommunistiska partiet, ett parti som hyllar Stalin och förnekar kommunismens brott mot mänskligheten. Detta strider uppenbarligen inte mot Prides värdegrund, vilket var och en (inte minst borgerliga) borde fundera några ögonblick på.

Genom att agera på detta sätt mot ett liberalkonservativt parti medan kommunister får äran att tala visar Pride att det inte längre handlar om lika rättigheter för hbtq-personer utan om att sprida rätt värdegrund och rätt politiska perspektiv under en delvis skattefinansierad regnbågsflagga. Pride har blivit ett politiskt spektakel för den som är vänster eller kapitulerar för vänsterns dogmer.

Sexuell läggning har inget med partisympatier att göra. Den bara… är. Pride skulle således kunna vara något riktigt bra, något som bygger broar över politiska kanjoner och för människor samman.

Men uppenbarligen är inget så bra att det inte kan partipolitiseras och förstöras av av den extrema vänstern. Borgerligheten följer sin vana trogen efter – vissa av övertygelse och andra av rädsla för att utsättas för ett drev.

Ty Pride är i dag själva definitionen av politisk korrekthet. Alla är där. De politiskt korrekta partierna, myndigheter, företrädare för yrkesgrupper. Så länge de inte ifrågasätter dogmerna.

Ulf Kristersson brukar efterlysa det vuxna samtalet. Det som partiledarna ställde upp på i Kulturhuset under fredagen var däremot något helt annat. RFSL anordnade en partiledardebatt. Till och med Feministiskt initiativs Gita Nabavi var där, trots att partiet inte är ett riksdagsparti (men orsaken till partiets närvaro kan finna sin förklaring i skärmdumpen ovan).

Jimmie Åkesson från Sverigedemokraterna var inte inbjuden, däremot fanns i Åkessons ställe en liten uppblåsbar elefant. Detta lilla djur fanns kvar på scenen när partiledarna diskuterade (knappast debatterade eftersom alla var överens om i stort sett allt).

Alla var överens om att det inte går att samarbeta med SD och de flesta var öppna med att de delar RFSL:s linje att partiet är homofobt. Så härligt med åtta partiföreträdare som tycker exakt samma sak. Inga jobbiga ögonblick, bara konsensus. Äkta demokrati, minsann.

Bilder flashar förbi i mitt huvud och för mig några år bakåt i tiden. När Lars Ohly vägrar dela sminkloge med Jimmie Åkesson efter att partiet kommit in i riksdagen i valet 2010. När aktivister sliter ned partiets reklam i tunnelbanan på Östermalmstorg. När en annan aktivist mular en tårta i ansiktet på Jimmie Åkesson.

Alla arga utspel, brunsmetningar, ”ut med rasisterna”-ramsor och mobbningsstrategier till trots – om en dryg månad kan SD ändå stå där som Sveriges största parti. Fungerade strategin som väntat? Gick det bra, tycker ni?