Den 21 januari 2002 mördades Fadime Sahindal. Ett hedersmord, ett av många i ett land där vart tionde mord beräknas vara hedersrelaterat.

För bara några månader sedan släpptes mördaren ur fängelset. Hennes egen far är nu på fri fot trots att han först dömdes till livstids fängelse. Välkommen till den svenska rättvisan.

Det talas mycket, särskilt i valtider, om hårdare tag och kompromisslöshet mot brottsligheten. Inte minst Stefan Löfven har en tendens att använda en retorik som påminner om en sheriffs i det gamla vilda västern. Men Löfven är snarare den skrävlande pokerspelaren vid stambordet på den nedslitna saloonen. Han som lovar allt till alla, lånar pengar men aldrig betalar tillbaka.

Jag är faktiskt urless på alla hårda ord, alla avståndstaganden, alla ”fullständigt oacceptabelt ”, alla floskler som inte förändrar något. Fadime Sahindal mördades för att hon inte ville bli bortgift, för att hon valt en svensk pojkvän och ett svenskt sätt att leva. Hon ansågs ha dragit skam över familjen. Motivet till mordet var sålunda ett sådant vars existens länge förnekats av kulturrelativister.

Det svenska rättssystemet dömde mördaren till livstids fängelse. Men eftersom livstid sällan är det i Sverige, omvandlades straffet till 24 år. Och eftersom ingen ska behöva avtjäna mer än två tredjedelar av sitt straff är mördaren nu frisläppt.

Var är upprättelsen för offret? Var är signalen till alla där ute som anser att de har rätt att ta en annan människas liv? Fadern kanske rent av tyckte att det var värt de där åren i fängelse. ”Problemet var”, som han uttryckte det i det första förhöret, ”borta”.

Ursäkterna till människor som torterade den tioårige pojken Bobby till döds är också ute. De dömdes till tio års fängelse och var således ute redan efter sex år.

Regeringen skryter om att den höjt straffen för ett trettiotal olika brott. Men det är alltid små justeringar på marginalen. Moderaterna föreslår fördubblade straff för gängkriminella. Ingenstans hör vi någon driva att livstids fängelse för de allra grövsta brotten också ska vara livstid.

Det behövs en uppsträckning av hela rättskedjan. Inte ens höjda minimistraff räcker om domstolarna fortsätter att leta orsaker till att lägga sig därunder. Så länge domstolarna har till uppgift att i möjligaste mån undvika fängelsestraff, kommer straffskärpningar endast förändra situationen på den yttersta marginalen.

Vi behöver således ett fokusskifte i rättsstaten – från gärningsmannens väl och ve till brottsoffrets upprättelse. Från brott utan offer till brott mot liv och egendom.

Därutöver behöver domstolarna i mycket högre grad döma utländska brottslingar till livstids utvisning. Den som släppts in i Sverige och väljer att begå brott här (nu pratar vi inte om fortkörning) har helt enkelt förverkat sin rätt att stanna kvar.

Precis som skoldebatten ofta hamnar i en ständig loop om betygssystem och ägarskap tenderar den kriminalpolitiska debatten att köra fast i straffjusteringar.

Det vi borde tala om är en förändring i synsätt där brottsoffrets rätt till erkännande och upprättelse och allmänhetens rätt till skydd från farliga individer görs till hela rättsstatens huvuduppgift.

Dit har vi uppenbarligen långt kvar.

Så ser den ut, den svenska rättvisan.