I cirka åtta år har vi haft en strålande högkonjunktur som pressat ned arbetslösheten. Företag har gått som tåget, skatteintäkterna strömmat in och folk skaffat bolån i en omfattning vi aldrig tidigare sett.

Nu tyder alltmer på att konjunkturen är på väg att vända. Ett tecken på detta kan synas på nära håll, nämligen i ditt privata sparande.

Den som den senaste tiden tagit en titt på sitt ISK kan ha märkt att det försvunnit en del pengar. Efter fyra års närmast obruten uppgång noterade jag nyligen en plötslig minskning på kontot. Börserna föll nyligen. Nervositeten verkar öka.

Oundvikligen kommer lågkonjunkturen att nå oss, vilket innebär att nästa regering får hantera den i ett läge när Sverige frånsett en låg statsskuld står dåligt rustat.

Vilket för oss till det politiska nuläget. Stefan Löfven har efter en vecka inte kommit ett enda steg närmare ett förslag på en ny regering. Ändå vill han fortsätta i ytterligare en vecka.

I flera års tid har jag trott att Löfven skulle sitta kvar efter valet och för drygt ett och ett halvt år sedan skrev jag att det var lika bra att låta Löfven regera vidare eftersom det saknades ett trovärdigt alternativ. Det stod redan då klart att Alliansen inte skulle vinna en majoritet, och splittringarna inom samarbetet var i öppen dager.

I dag har vi ett valresultat att förhålla oss till. Med de låsningar som uppstått när ingen vill nyttja de 62 mandat som Sverigedemokraterna innehar kan vi konstatera att oavsett hur sonderingarna slutar kommer Sverige med största sannolikhet få en parlamentariskt svag regering eller en regering med stora interna splittringar. Kanske både och.

Med andra ord: under de kommande fyra åren lär Sverige ha en regering som inte kommer kunna göra särskilt mycket. Det är olyckligt eftersom vi är i behov av betydande reformer på flera områden, men så ser läget ut.

Alliansblocket är mindre än det så kallade rödgröna blocket. Alliansledarna försöker ignorera detta enkla faktum med fantasifull matematik och semantik, men det förändrar ingenting i sak. De vill inte ta makten med hjälp av det enda parti som skulle kunna bistå dem och vädjar i stället till huvudmotståndaren. Som av naturliga skäl saknar motiv att hjälpa dem med den saken.

En alliansregering är därmed utesluten, så det är lika bra att sluta spela teater. Ibland måste man inse att loppet är kört och att det inte är värt att trolla med knäna och önskedrömma längre.

I måndagens Studio Ett vädrade den före detta näringsministern Björn Rosengren tanken att det bästa i detta läge nog är att sitta i opposition. Både för hans eget parti Socialdemokraterna och för övriga partier.

Stefan Löfven lär inte lyssna på det örat. Socialdemokraterna är nämligen vrålkåta på att få sitta kvar vid makten. Nästan till vilket pris som helst.

Låt dem göra det då. Släpp fram Löfven som statsminister och låt honom formera en minoritetsregering utan stöd över blockgränsen.

Låt S hantera den kommande lågkonjunkturen och ge dem inte en tumme när de ber om hjälp. Hota att fälla regeringen och var beredd att göra det om det behövs för att hålla den i schack. Ge den inte en dags arbetsro. Visa att riksdagen bestämmer. Se sedan på när Socialdemokraterna får ta hela smällen i nästa ordinarie val.

Visst skulle detta skapa en stor svekdebatt. Och visst är det viktigt att ta makten när chansen ges. Men man måste kunna göra något vettigt av regeringsmakten också, och eftersom allianspartierna vägrar förhandla med SD är ett halvhjärtat maktskifte just nu tämligen meningslöst.

Att sitta i fyra år i en ytterst svag regering som tvingas kompromissa sönder varje förslag och inte kan genomföra de stora reformer som Sverige behöver är bortkastat. I synnerhet som vi vet att det brukar kosta på att regera.

På kort sikt vore det givetvis dåligt med ett fortsatt S-styre. Kanske till och med riktigt illa. Men på lång sikt tjänar Sverige på en kraftigt försvagad socialdemokrati.

Vi kanske alla borde bita i det sura äpplet här och nu. Låt S regera ihjäl sig.