Sällan har läget för borgerligt sinnade väljare känts så hopplöst som när debatten i söndagens Agenda avslutades. Då hade Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson pratat migrationspolitik, integrationspolitik och den förstnämnde åter igen fått svara på varför han inte vill samarbete eller ens samtala med SD.

Jag har hört Kristersson i de flesta intervjuer och debatter han gjort i de stora medierna sedan han tog över Moderaterna. Ord, fraser och oneliners är välbekanta nu. Tyvärr körde han en repris deluxe i debatten mot Åkesson.

Argumenten för att inte vilja ta i SD med tång börjar bli väldigt krystade. Det var en sak att inta denna ståndpunkt när M hade en reinfeldtsk migrationspolitik. Den var helt enkelt inte kompatibel med SD:s syn på asylinvandring och assimilering. Sedan dess har dock Moderaterna tagit stora kliv i SD:s riktning och därmed tillbaka till ungefär den hållning partiet hade innan Cirkus Reinfeldt satte ned tältpinnarna.

”Ska man kompromissa ska man göra det med människor vars värderingar man delar”, säger Ulf Kristersson. Moderatledarens budskap är sålunda att skälet till att han inte kan sätta sig ned och samtala med Sverigedemokraterna handlar om värderingar. Om så vore fallet, skulle jag kunna ha respekt för det ställningstagandet.

Som exempel ges SD:s syn på EU och Nato. Att SD vill gå ur EU och ej bli Natomedlemmar förhindrar alltså Moderaterna från att driva igenom en striktare migrationspolitik med sverigedemokratisk hjälp. Logik i kubik?

Däremot ser Kristersson gärna en blocköverskridande överenskommelse om migrationspolitiken med Socialdemokraterna – ett parti som inte heller vill gå med i Nato, för övrigt. På en direkt fråga vad i Stefan Löfvens värderingar som moderatledaren i så fall delar blev Kristersson svarslös.

Det är förstås ett spel alltsammans. Ulf Kristersson har inte andra grundläggande värderingar än Jimmie Åkesson. Han har däremot ett splittrat parti att hantera och är rädd för en väljarflykt av liberaler till Centerpartiet om han tackar ja till Åkessons inviter. Kalla det Lex Kinberg Batra (även om hennes tapp hade fler orsaker än en).

Den balansakt på slak lina som Kristersson nu försöker sig på riskerar emellertid att minska incitamenten för gamla moderatväljare att ta steget tillbaka från SD och samtidigt ytterligare reta konservativa moderater så till den grad att de kanske lämnar.

Jag har respekt för att detta inte är en helt enkel position för en ny partiledare. Men om Kristersson vill vinna trovärdighet både för sin vilja att få igenom sin politik och mantrat om ett vuxet samtal, duger inte den nuvarande hållningen.

Långsiktigt tror jag heller inte att denna linje kommer att hålla. Om M kan kasta Reinfeldts öppna hjärtan-politik över axeln på kort tid, kan de naturligtvis även ompröva sin hållning till SD.

Om SD blir jämnstora eller rent av större än Moderaterna i höstens val kommer troligen Kristerssons linje att börja mjukas upp. Det är sannolikt att en sådan uppmjukning, oavsett om M sitter i regering eller inte, sker under nästa mandatperiod. Skälet skulle inte bara vara SD:s storlek utan framför allt att de tillsammans med Moderaterna delar så pass många sakpolitiska mål.

Moderaterna behöver komma till några enkla insikter; om målet är att få bort Stefan Löfven från makten, om målet är att få en långsiktigt skärpt migrationspolitik, om målet är att förhindra att Vänsterpartiet och Miljöpartiet får lika stort stort inflytande under de kommande fyra åren – ja, då finns det bara ett alternativ för Ulf Kristersson. Det är att ta en kaffe med Jimmie Åkesson och snacka allvar.

Han behöver inte gilla det, han behöver inte tycka att det är den bästa dagen på jobbet. Men han måste göra det. Eller förbli en lam anka i ett fortsatt borgerligt mörker.