När ansvaret ska fördelas för den pågående samhällsutvecklingen med växande otrygghet, vanligt folk som mördas mitt framför sina barn och etniska konflikter runt om i Sverige, framförs ibland ståndpunkten att vissa vill ha det så här. Att gängvåld, hedersförtryck och barn som mördar barn var själva målet med den förda politiken.

Det tror jag är en grov förvanskning. Troligare är att det handlar om en oförmåga att se att ett och ett blir två kombinerat med en grandios självbild och övertro på den egna godheten. Mycket av det vi i dag betraktar som allvarliga samhällsproblem härrör nämligen från en vilja att göra gott. Jo, faktiskt. Men upplevd godhet kan leda till ondska, i synnerhet när det saknas en förståelse för incitament, kulturens betydelse och mycket annat som hade behövts i det politiska beslutsfattandet de senaste decennierna.

Aftonbladets ledarsida beklagar samhällsutvecklingen. Snart är det bara trasor kvar av Sverigebilden, suckar Anders Lindberg. Han personifierar den socialdemokratiska omsvängningspolitiken i allt från Nato till migration och kriminalpolitik. Men det finns aldrig några djupare resonemang bakom, inga slutsatser dragna av tidigare felslut. Det görs en omprövning och sedan är det gamla glömt.

Samtidigt har Lindberg mage att klaga på dåligt tonläge i sociala medier. Han som liknat Ulf Kristersson vid den tyske aristokraten och politikern Franz von Papen som släppte fram Hitler. Vem som är Hitler i Lindbergs värld är nog uppenbart. Ibland är det osagda tydligt nog.

Lindberg är bara en person. Problemet är att han speglar sitt parti. Socialdemokraterna medger inget eget ansvar. De ber aldrig om ursäkt för att de hånat, angripit och brunsmetat alla som kommit med invändningar mot den förda politiken. Ty politiken är rätt tills S bestämmer sig för något annat. Och då kan det, som vi lärt oss, gå undan. Det gäller allt från synen på straff, möjligen att ens kunna strama åt migrationspolitiken och ett svenskt Natomedlemskap. På alla områden har S svängt, och i vissa fall på en eftermiddag.

Det går ju att klaga. Men den som inte ser vad den egna rösten har bidragit till gör bäst i att vara tyst. Även i en representativ har väljaren ett ansvar för sitt val och därigenom ett medansvar för de konsekvenser som de politiska besluten får. En provokatör som Anders Lindberg kommer aldrig någonsin se den kopplingen. Analysen går alltid ut på att ansvaret ligger någon annanstans – är det inte skattesänkningarnas fel så är det friskolornas eller de privat vårdgivarnas. Nog för att mycket hänger ihop, men det krävs ändå viss fantasi för att kunna beskylla Capio för att vi har barnsoldater i Sverige.

Den obekväma sanningen är att alla väljare som röstat på något av de partier som möjliggjort den dystra utvecklingen i Sverige bär ett medansvar. Den som röstade på Socialdemokraterna 2002 och Centerpartiet eller Moderaterna 2010 tänkte månne inte att den rösten senare skulle resultera i ett samhälle där helt oskyldiga mördas på väg till simhallen en vanlig kväll. Men där är vi nu.

Följaktligen har din röst i dag motsvarande påverkan på samhällsutvecklingen de kommande 30 åren. Det blir svårt att uppnå en varaktig förändring om väljarna inte först inser att det spelar roll vilken lapp de lägger i lådan vart fjärde år. Och mer än så – att driva opinion även i motvind är en vital del av demokratin. Om ingen vågar vara motvalls, om ingen törs stå upp och säga det som för stunden är obekvämt, förfaller demokratin sakta men säkert.

Den svenska konsensuskulturen kan ha en förödande påverkan på politiken då den i de värsta fallen skapar en sektliknande hallelujastämning där alla som sjunger med hyllar varandra i gemenskap och avvikare betraktas som kättare som ska frysas ut. I en sådan miljö eroderas det kritiska tänkandet. Vart det leder oss ser vi med tydlighet. Varje dag.

Tyvärr tycks vi benägna att begå samma misstag om och om igen. Debatten inför riksdagsomröstningen om den nya könstillhörighetslagen under onsdagen är ännu ett exempel i mängden på hur ja-sägarna försökte använda fula knep och tillmälen för att få ledamöterna att rätta in sig i ledet.

Kritiska frågor viftades bort under hela debatten, förespråkarna försökte förlägga skuld och skam på motståndarna. Det känns igen på något sätt…