Ett av den moderna historiens största experiment håller på att sjösättas i Kina. Du har säkert hört talas om det vid det här laget. Kommunistpartiets så kallade sociala kreditsystem (社会信用体系,shèhuì xìnyòng tǐxì).

Systemet går i korthet ut på att varje medborgare betygsätts utifrån sitt beteende, inte minst lojalitet till regimen och dess dogmer. Genom att använda ny smart teknik kan regimen följa medborgarnas varje steg, bokstavligt talat. Kameror med ansiktsigenkänning följer dig i trafiken, på nätet loggas du givetvis sedan länge och om du umgås med personer som har lågt betyg, är ”opålitliga”, påverkar det i sin tur ditt betyg.

Kina drar nu nytta av de senaste tio årens utbyggda massövervakning när tekniken möjliggör för allt att kopplas samman. Kinesernas metadata blir mer än bara underlag för eventuell övervakning från myndigheternas sida, den avgör i praktiken din framtid eftersom den synkas till allt av väsentlighet i folks liv.

Ditt beteende avgör om du får jobb, banklån, hittar en partner och kan resa fritt. Målet är uppenbart: att skapa en helt och hållet lydig befolkning genom att göra det hopplöst att vara något annat. Det kommer bli hart när omöjligt att leva ett modernt liv med ett lågt betyg. I praktiken blir du fånge i ditt eget hem eftersom du inte kan boka resor och således kan få svårt att ta dig till jobbet.

Länge har det närts en liberal idé om att teknikutvecklingen i allmänhet, och internet i synnerhet, kommer öppna upp samhällen och demokratisera världen steg för steg. Att det är en kraft som ingen tyrann på sikt kan stå emot. Början på den arabiska våren verkade ge oss rätt. Men Kina har visat att vi har grovt underskattat makthungriga regimers förmåga att använda tekniken till sin fördel.

Det KKP nu gör är att använda den moderna tekniken till sin absoluta fördel utan att någon kan ingripa. Ingen domstol, inget utskott, ingen enskild person kan ingripa i ett land där partiet står över lagen. Det finns i ett samhälle som det kinesiska, där varje form av rättssäkerhet saknas, ingen möjlighet att överklaga en svartlistning. Vilket sannolikt också är en kalkylerad del av systemet i sig.

Utvecklingen är förfärande. Sedan det blev uppenbart att OS i Beijing 2008 inte blev den öppning mot västvärldens demokratiska värderingar som många hoppats, har Kinas regim med tydliga steg stärkt sitt grepp om medierna, internet och befolkningen. Massövervakningen har byggts ut i rasande takt. I dag finns runt 200 miljoner kameror placerade på gator och torg. I morgon lär det vara fler.

Kinas kommunistiska parti insåg tidigt behovet av att ta kontroll över internet. Det började med censur. Utländska plattformar som Facebook, YouTube och bloggar blockerades och befolkningen hänvisades i stället till inhemska diton kontrollerade av staten.

Därefter byggdes verksamheten för ”intern säkerhet” successivt ut, så pass att budgeten snart översteg den för militären. Kontrollen på nätet visade sig förvånansvärt effektiv. Konton som yppade något som kunde tolkas som kritik mot KKP stängdes snabbt ned. Folk som ställt obekväma frågor tystades, många sattes i husarrest eller ”försvann”.

Nästa steg blev att samla all data i en enda app. WeChat är Kinas motsvarighet till de flesta av dina sociala medier-appar. Lägg därtill möjligheten att boka resor, hotell, taxi, handla och mycket annat och du har en oerhört smidig app som de flesta kineser nu använder. WeChat, som naturligtvis kontrolleras helt av regimen, gav en ypperlig ingång till insamlingen av den data som Shèhuì xìnyòng tǐxì förutsätter.

Nu tas således det slutliga logiska steget mot den fullkomliga övervakningsstaten. Lita på att andra länder tittar noga. Kina exporterar gärna tekniken, hittills har Venezuela visat intresse. Tekniken lär spridas. Inte nödvändigtvis som en kopia av det kinesiska systemet, ty det förutsätter en stor kapacitet som få länder har, men det är fullt möjligt att plocka valda delar av det. Övervakningskameror med AI, exempelvis. 

Demokratier har ett inbyggt skydd mot dylika våldsamt dystopiska system i och med att vi olikt Kina har yttrandefrihet, demonstrationsfrihet, rättssäkerhet och möjlighet att faktiskt byta ut våra folkvalda ledare. Det stora hotet mot vårt privatliv är likgiltigheten.

När Edward Snowden för fem år sedan avslöjade hur omfattande, nej allomfattande, massövervakningen i västvärldens demokratier är, uppstod en mycket välkommen debatt om privatlivets gränser och staters rätt att ta del av vår data.

Frånsett att allmänheten nu fick vetskap om hur illa ställt det är förde debatten inte med sig några större politiska förändringar. Massövervakningen fortsätter ungefär som förut, och i dag är övervakningsfrågan politiskt död. Såväl i Sverige som i USA. ”Rent mjöl i påsen”-argumentet, som Kinas regim lika gärna skulle kunna använda, hörs alltjämt.

Ingen vet exakt vad som händer i framtiden. Inte om 100 år, om 50 eller ens om 12. Det må låta gubbaktigt och framstegsfientligt, men med de möjligheter till kontroll som dagens teknikutveckling ger makthavarna finns det skäl att fråga sig om demokratin som vi känner den på sikt kan överleva.

Jag känner mig inte helt trygg med de scenarior jag själv får upp i huvudet.

Tidigare bloggat:
Total kontroll

Se även:
Exposing China’s Digital Dystopian Dictatorship