I år är det 30 år sedan Berlinmuren föll. Murens fall är den kanske starkaste symbolen för östkommunismens kollaps. Vägen låg plötsligt öppen för demokrati och marknadsekonomi. Vi hade nått historiens slut. I vår tid skapas emellertid nya konfliktlinjer.

Från liberalt håll hörs oro för att den liberala demokratin och ordningen är under attack just nu. Exempel som tas är ledare som Donald Trump, Viktor Orbán, den evige Vladimir Putin och nu även Brasiliens nytillträdde president Jair Messias Bolsonaro (ja, han heter faktiskt så). Och Sverigedemokraterna här på hemmaplan.

Visst har det en tid pågått en utveckling i västvärlden där det gamla etablissemanget, bestående av maktpartier och journalister i symbios, mött motstånd vid valbåset och i debatten. På vissa håll har det varit omvälvande – som när socialdemokratiska partier närmast utplånats i allmänna val.

I Sverige och Skandinavien är förändringen mer beskedlig i jämförelse. Här sitter de gamla partierna fortfarande vid makten, men i våra grannländer i någon sorts samarbete med antietablissemangspartier. I stället för att omorientera sig i det nya landskapet har svenska partier valt att slå knut på sig själva för att hålla SD utanför politiska inflytande. Konsekvensen av detta har blivit ett politiskt dödläge, en total låsning, och hot om extraval.

Som jag påpekade i en text om hur jag tror att vi ska förstå detta SD-stigma är de gamla partierna, i synnerhet C, L, S, V och MP, på fullaste allvar övertygade om att SD är ett hot mot svensk demokrati, mot hela det politiska systemet. Endast med denna utgångspunkt går det att begripa sådant som Decemberöverenskommelsen, förslag på att förbjuda partier att rösta på någon annan budget än sin egen och hela det tragiska skådespel vi bevittnat sedan valdagen.

Innerst inne handlar detta om makt. Om att bevara status quo. Politikerna skulle föredra att svenska folket fortsatte att rösta på samma partier som tidigare så att dessa i god ro kunde turas om att abonnera på makten även framgent, att folket fortsatte använda public service, DN och Aftonbladet som enda källor till information. Då skulle ju lugnet och den politiska stabiliteten bevaras.

I stället för att  rabbla upp de upplevda hoten mot denna stabilitet i tid och otid vore det klädsamt om såväl sossar som liberaler och mainstreammedierna började ställa frågan ”varför”. Varför söker så många i Sverige och runt om i västvärlden efter något nytt? Varför är dessa väljare inte nöjda med det gamla etablissemanget längre? Och varför räcker det inte med en välståndsökning för att hålla folk på gott humör?

I ett icke oansenligt antal västländer kan en delförklaring sannolikt vara finanskrisen och eurokrisen. Många hårt arbetande människor har fått se både sina jobb och besparingar försvinna, något som tenderar att tära en aning på förtroendet för politikerna.

Sverige är däremot inte med i eurosamarbetet och klarade sig väl från finanskrisens effekter jämfört med många andra länder. Här handlar det gissningsvis om något annat. Jag tror att Sverige just nu står mitt i en värderings- och identitetskris. Globaliseringen, mångkulturen och experimentet med fri bidragsinvandring rakt in i världens mest generösa välfärdsstat har skapat en situation av stor desillusion i befolkningen. Svenskarna vet inte vilka de är längre.

Decennier av propaganda om att det inte finns någon svensk kultur, manifesterat av afrikansk magdans och utländsk mat på svenska nationaldagen, har satt sina spår. Detta har även förvirrat de som invandrat, ty vad ska de egentligen integreras i om det nu inte finns något typiskt svenskt…?

Svenska folket är ett tålmodigt folk som inte blockerar vägar eller dumpar dynga utanför riksdagen i protest. Men även en svensk kan få nog. När själva identiteten hotas, när folk känner att de måste be om ursäkt för sin egen existens, när gamla traditioner utmanas bara för utmanandets egen skull, när statsradion går den nyrasistiska identitetsvänsterns ärenden och när människor som en konsekvens börjar känna sig som främlingar i sitt eget land – samtidigt som de tvingas betala för allt detta i form av högre skatter – kokar det långsamt över.

Lite självrannsakan vore klädsamt. ”Hur har vi möjliggjort denna utveckling?” Men nej. Det politiska och mediala etablissemanget är vare sig intresserat av eller införstått i människors uppfattningar och känslor. Det är oförmöget till självrannsakan.

Därför tror jag att polariseringen kommer fortsätta öka. Vinnarna på detta kommer knappast att bli de som vill bevara status quo.