Svensk politik befinner sig i ett låst läge vi inte sett på väldigt länge. Vi har två 40-procentsblock som vill regera men inte kan och ett 20-procentsblock som ingen vill ha med att göra. Hur kunde det bli så här?

Socialdemokraterna vill sitta kvar i regeringsställning i kraft av sin storlek och ledare för det, med knapp marginal, största blocket. Det är inget orimligt resonemang.

Alliansen röstade i går bort Stefan Löfven men sitter själv inte inne med någon lösning eftersom allianspartierna är oeniga om hur de ska kunna få stöd för en eventuell budget. Samtliga har målat in sig i ett hörn.

När talmannen inleder sitt arbete under torsdagen påbörjas en process där någon oundvikligen kommer tvingas ge vika. Annars väntar ett extraval.

Som vi konstaterat många gånger tidigare finns det en enkel lösning på detta låsta läge, och den heter Sverigedemokraterna. Här säger Liberalerna och Centerpartiet benhårt nej. Även om dessa partier har en hel del sakpolitiska skillnader mot SD tror jag inte att det är sakpolitiken det i grunden handlar om. Ej heller ”värderingar” (som ju i någon mån ligger till grund för själva sakpolitiken).

Nej, detta är något annat. C och L, tillsammans med S, V och MP, är övertygade om att SD är ett hot mot svensk demokrati, mot hela det politiska systemet. De kan inte förneka SD de mandat de vinner i val, men i allt annat kan de göra sitt yttersta för att motarbeta och försöka stoppa SD:s inflytande.

Där ingår inte bara att hålla Jimmie Åkessons parti utanför regeringsinflytande utan också förhindra att SD får ordförandeposter i de olika utskotten där politiken mejslas fram. SD måste kort sagt stoppas med alla tillgängliga medel, enligt dessa partier.

Vissa borgerliga debattörer har pekat på SD:s växande stöd som bevis för hur denna strategi har misslyckats och föreslagit en annan väg: samarbete i någon form. Men givet utgångspunkten ovan – att SD är ett hot mot Sverige och att samarbete med detta hot under alla omständigheter är uteslutet – blir sådana argument verkningslösa.

Jag tror att det är ur denna lite ödesmättade synvinkel vi ska förstå hur C och L nu tänker när de spräcker ett 14 år långt och tämligen framgångsrikt borgerligt samarbete som förpassade Socialdemokraterna till opposition i åtta år.

Läs även:
Håkan Boström