En ny trend de senaste åren är att samtliga partiledare, möjligen vänsterledaren undantagen, proklamerar sin kärlek till Sverige. Alla vill kort sagt vara Sverigevänner nu.

Nationaldagsfirandet har blivit en politisk teater där alla vill visa hur de älskar Sverige mer än sina motståndare. Handling väger emellertid tyngre än ord, och det är här denna påstådda kärlek blir så lätt att genomskåda.

Den som älskar Sverige vurmar inte för IS-terrorister. Den som bryr sig om Sverige låter inte gängkriminella ta över hela bostadsområden. Den vars hjärta klappar för Sverige bygger inte system som gör det lika förmånligt att leva på bidrag som att arbeta. Den som på riktigt älskar sitt land låter inte religiösa extremister driva skola och hjärntvätta barn.

Och framför allt: den som älskar sitt land vidtar kraftfulla åtgärder mot riktiga problem. Den trivialiserar inte problemen eller slänger fram symbolpolitik som saknar verkan.

Det lär talas en hel del gott om Sverige under dagen. Från alla håll. Det kommer traditionsenligt hävdas att det inte finns några svenska värderingar, att det ursvenska snarare är allt vi fått från invandring. Vi kommer sannolikt också få se nigeriansk magdans och annat som numera anses passa utmärkt på en svensk nationaldag.

För ett år sedan skrev jag att det i dessa polariserade tider känns avlägset att vi ska kunna hitta något gemensamt att samlas kring, ”från vänster till höger, från GAL till TAN”. Den känslan består. Vi har inte kommit ett dugg närmare varandra under året som gått. Snarare glider polerna isär samtidigt som den påstådda mitten radikaliseras.

Sverige har fått en nygammal regering vars ministrar fortsätter att missköta sig så grovt att de ”prickas” av Konstitutionsutskottet. Förutsättningarna för en riktig förändring saknas för närvarande.

Att statsministern säger att han älskar och tror på Sverige spelar ingen som helst roll när hans politik visar på motsatsen. Hans regering arbetar uppenbarligen utifrån devisen ”den man älskar, agar man”.

Men om landets politiska ledning nu är en sådan samling stolpskott, vad ska vi då fira på nationaldagen? Varför inte våra vackra skogar, vårt rena vatten och vårt strävsamma folk?

Ty folk i gemen är faktiskt rätt OK. De arbetar, gör rätt för sig och vill ingen annan något ont. (Även om de tenderar att rösta på tokstollar, med kända konsekvenser.)

Svensken har fortfarande delvis detta rykte, men det har kommit att solkas av såväl social ingenjörskonst som migrationspolitiken som försörjer människor som aldrig arbetat.

Viljan att arbeta och göra rätt för sig ska inte tas för given. Samma sak gäller svenskens till synes oändliga tålamod.

Tidigare bloggat:
Vad vi firar och varför