Nationaldag. Ska vi fira den? Varför i så fall? Och vilket Sverige ska vi fira? Feminismens, marknadsekonomins, socialdemokratins eller bara våra egna drömmar och fantasier om vad Sverige borde vara?

Jag tror att de flesta som i dag firar nationaldagen i någon mån gör det av det sistnämnda skälet. Alla läser in sina egna perspektiv i nationen och vad den representerar.

Inför förra valet fanns det inget som hette svenska värderingar. Själva begreppet tycktes alltför nationalistiskt och exkluderande. Under de senaste åren har partiledarna svängt. Nu älskar de inte bara Sverige av hela sina hjärtan, de står minsann också upp för ”svenska värderingar”.

Vad det är tycks desto mer oklart. Att ta kvinnor i hand, säger Stefan Löfven. Jämlikhet, säger någon annan. En sekulär stat, säger en tredje. Allt detta är visserligen sant, men hur vi hälsar kan knappast sägas definiera Sverige som nation. Att ta i hand är ett tämligen universellt sätt att hälsa.

”Typiskt svenskt” har traditionellt en något negativ klang. Ofta används det som ett sätt att beskriva svenska egenheter och svagheter, som vår beryktade konflikträdsla. I dag kan vi även lägga till genusperspektiv och klimatångest också.

Typiskt svenskt är emellertid även att komma överens. Att jämka, kompromissa. Här är konflikträdslan faktiskt en fördel ibland. Sverige lamslås inte av strejker som de Frankrike ständigt upplever. Å andra sidan gör det oss lätta att köra över. Vi protesterar ju ändå inte.

Numera talar statsministern likt en samlande gestalt på nationaldagen. Men vad har vi att samlas kring? Vi har inget krig i närtid att fira en fred ifrån. Vi delar ut medborgarskap som om det vore godis i en automat.

Vi värderar inte det historiskt svenska utan föredrar att lyfta fram allt som kommer utifrån som något större och viktigare. Allt för att inte verka nationalistisk. Och ändå blir många spritt språngande galna när andra länder kritiserar Sverige, onekligen en intressant paradox.

Det är inte konstigt om nationaldagsfirandet känns väldigt tvunget och konstlat. Därmed inte sagt att det behöver vara så. Ett invandrarland som USA har en väldigt stark uppslutning kring flaggan och nationen. Även om landet aldrig varit ockuperat.

Det går om man vill. Just i dessa polariserade tider känns det dock avlägset att vi ska kunna hitta något gemensamt att samlas kring, från vänster till höger, från GAL till TAN. Känslan är att det behöver komma till en större sammanstötning först.

Själv ”firar” jag i år genom att gräva ut ett stenröse i trädgården. Mitt eget förhållande till nationaldagen har alltid varit avspänt. Visserligen vajar det numera en svensk flagga på huset, men det betyder inte att jag kommer besöka Skansen den 6 juni i år heller.

Det må låta gubbigt, men nog har förändringar de senaste decennierna gjort Sverige till ett land många inte känner igen. Ett land där förskolepedagoger ser till att barnen bär slöja. Där barn som inte är tillräckligt religiösa mobbas. Där judar är rädda för att bära kippa öppet.

Det där öppna och toleranta Sverige synes allt mer sällan till – förutom när det handlar om tolerans för intolerans. Det jag kan sakna är ett allmängiltigt kitt som håller ihop landet. Ett slags tyst överenskommelse om var gränsen för det acceptabla går. Vad som i grunden är gott och vad som måste bekämpas.

Detta har nog aldrig varit så oklart som i vår postmoderna och kulturrelativistiska samtid.

Tidigare bloggat:
Nu vill alla vara Sverigevänner