Himmelska fridens torg i centrala Beijing är en speciell plats. Det är egentligen bara ett stort torg. Men här finns Folkets stora hall, en ståtlig byggnad som används av Nationella folkkongressen, Kinas pappersparlament. Här finns, förstås, också Mao Zedongs mausoleum och Himmelska fridens port, ingången till Förbjudna staden.

Torgets tunnelbanestation fick säkerhetskontroller inför OS för över tio år sedan och spärras emellanåt av. Vakter patrullerar frekvent bland turistgrupperna. En dag på året är det extra spänt.

Det har gått 30 år sedan den kinesiska demokratirörelsen slogs ned med brutalt militärt våld på Beijings gator den 4 juni 1989. Det som blivit känt som massakern på Himmelska fridens torg, trots att den egentligen genomfördes på betydligt fler platser än så, har sedan dess kommit att bli närmast en kinesisk statshemlighet.

Därför var det lite förvånande när Kinas försvarsminister Wei Fenghe nyligen besvarade frågor om ”incidenten”. Wei försvarade naturligtvis regeringens våld mot civilbefolkningen, som han i enlighet med partiets policy beskriver som nödvändigt för att kväsa ”politisk oordning”.

Sedan 1989 har Kinas kommunistiska parti, KKP, varit besatt av tanken på stabilitet. Eller ”harmoni”, som det föredrar att kalla det. Flera presidenter har talat om det harmoniska samhället. Denna idé kan spåras ända till Konfucius dagar, vilket regimen naturligtvis utnyttjat. Den tidigare generalsekreteraren och presidenten Hu Jintao lade stor vikt vid att KKP skulle skapa detta harmoniska samhälle, vilket oundvikligen innebar mer repression och kontroll av befolkningen. Ett slags pervertering av Konfucius tankar och ideal.

I detta samhälle är det underförstått att demokrati och yttrandefrihet aldrig kan existera, ty det skulle skapa turbulens och kunna resultera i demonstrationer mot de styrande. Fler ”incidenter”, av vilka det redan förekommer tusentals varje år.

Under Xi Jinpings ledning har ett annat begrepp blivit ledord: ”den kinesiska drömmen”. Onekligen mer positivt laddat för en västerlänning, men resultatet har knappast blivit ett annat än under Hu. I stället har snaran dragits åt. Journalister får allt svårare att arbeta i Kina. Viseringen även för vanliga turister har blivit krångligare och dyrare. Censuren av internet pågår i oförminskad styrka med udden nu riktad mot VPN-tjänster. Och det sociala kreditsystemet är på väg att sjösättas. Kina är i dag en digital diktatur som ingen annan.

Den 4 juni kommer vara som vilken annan dag som helst för de flesta kineser. Regimen är däremot upptagen med att censurera allt som kan associeras med protesterna, inklusive ordet för ”ljus”. I dag hålls som alltid en ljusmanifestation i Hongkong för att hedra massakerns offer.

Bilderna av folkhaven på och runt Himmelska fridens torg, det folkliga stödet för studenternas fredliga protester, skakade KKP i grunden. Allt slogs ned med militär råstyrka. Någon exakt dödssiffra är inte känd, men vissa uppskattningar ger 10 000 döda. Regimen vann. Samma parti sitter kvar, och KKP har lärt sig en läxa. Befolkningen måste kontrolleras på ett så detaljerat sätt att regimen vet när någon planerar en protest i samma ögonblick som personen tänker tanken. Så styrs Kina i dag.

Jag längtar fortfarande tillbaka till Kina. Men entusiasmen för det land jag började bli förälskad i för snart ett och ett halvt decennium sedan har svalnat. Det är tragiskt att se ett land med sådan potential hållas kvar i ett järngrepp av ett korrumperat parti.

Kinas utveckling har på många sätt varit fantastisk under de senaste 30 åren. I dag är det i en rad avseenden ett modernt land, i vissa rent av ett föregångsland. Men det är ett ofritt modernt land, och ingenting tyder på friheten kommer öka för befolkningen under överskådlig tid. Västerlandets föreställning att enpartistat, tillväxt och utveckling på sikt är oförenliga har hittills motbevisats av Kinas så kallade bambukapitalism.

Tidigare bloggat:
Total kontroll

Demokratins gudinna har sedan länge fallit i Kina.
Kan hon resa sig igen i en avlägsen framtid?