Den svenska självbilden, i synnerhet i det politiska, mediala och kulturella etablissemanget, är att Sverige är ett progressivt föregångsland som ligger steget före i stort sett hela världen och att alla andra vill bli som vi.

Samtidigt beskrivs vi ofta som ett landet lagom. Men vi är extremt land på många sätt, och det går att mäta i värderingar och märks i vår extrema konsensuskultur. Det sistnämnda är ett problem eftersom det framtvingar konformitet, åtminstone på ytan, vilket får sägas vara något av en ironi för ett land som utåt sett bejakar olikheter och vars befolkning numera består av en tredjedel med utländsk bakgrund.

I detta extrema land är det kanske inte så förvånande att en enskild fråga, som egentligen torde vara en bland många, har blivit dominerande och kommit att fungera som vattendelare mellan självutnämnda goda och dess mörka motsats. Jag menar migrationspolitiken men framför allt den asylrelaterade delen av detta komplex.

En ganska typisk företrädare för dessa självutnämnda goda är kristdemokraten Emma Henriksson. Hon skriver i tidningen Dagen:

För ganska precis fyra år sedan vände debatten från att ha handlat om flyktingarnas kris till att handla om vår kris. Fokus skiftade från skydds- och säkerhetsbehovet hos de flyende till vilka påfrestningarna blev i vår egen vardag. På kapaciteten i socialtjänsten, skolan och vården och på integrationsspänningarna. Där har debatten stannat kvar. Det heter att vi ska hjälpa men bara utifrån den kapacitet vi har. Men initiativen och debatten kring hur vi ska öka kapaciteten har uteblivit. Vi har försummat att öka vår förmåga. Att bereda plats vid vårt bord, i våra skolor och i vår samhällsgemenskap är möjligt men kräver att viljan finns och uppoffringar görs.

Det är sant att fokus i debatten skiftade väldigt plötsligt. Dels säger detta en del om hur konsensus svänger i konsensuskulturen och att det gäller att hänga med, dels om hur yrvaket landets politiska ledning beter sig när konsekvenserna av den egna politiken slår till med full kraft.

Att debatten har ”stannat kvar” vid kapacitetsbegränsningarna i våra välfärdssystem är inte direkt förvånande. Människor lever nämligen med konsekvenserna av dessa begränsningar varje dag. På vårdcentralen. I skolan. På akuten. Och på bostadsmarknaden, inte minst.

Frågan handlar dock om mycket mer än bara kapacitetsbegränsningar, och det är här Henriksson och många med henne inom vänstern och den vänsterliberala så kallade högern går vilse.

När kapacitetsbrister i välfärden ställs mot fri invandring är deras svar alltid att systemen måste reformeras. De ser inte den kulturella kostnaden för politiken. De hedersvärderingar, barnäktenskap, könsstympningar och annat som blivit en del av Sverige.

Ett litet exempel: två tredjedelar av de utrikesfödda flickorna i Uppsala får inte själva bestämma vem de ska gifta sig med, enligt en undersökning bland stadens niondeklassare.

De ignorerar alla aspekter utom de rent ekonomiska, som de till råga på allt felanalyserar. Så sent som häromdagen upprepade ledaren för landets största liberala parti, Annie Lööf, ånyo tankevurpan att asylinvandring krävs för att rädda välfärden.

Emma Henriksson vill således att vi ska ”öka kapaciteten”, som om samtliga partiers (visserligen otillräckliga) miljardregn över kommunsektorn skulle handla om något annat än att försöka säkra ens den nivå av välfärd vi har i dag.

Hur tänker sig Henriksson att kapaciteten ska ökas när SKL spår att det krävs både nedskärningar och skattehöjningar i många kommuner för att över huvud taget gå runt ekonomiskt? Och framför allt: varför är det så viktigt att det slår ut alla andra frågor?

I en tid när riksdagen ska ta ställning till ytterligare så kallade humanitära skyddsgrunder i asylpolitiken uttryckte en person i mitt Facebookflöde det ganska väl: ”Också Sverige har ett skyddsvärde.” Det är en aspekt som sällan kommer fram i debatten.

Ty det finns ganska mycket i Sverige som är värt att skydda och bevara. Man skulle rent av kunna tycka att det är riksdagens uppgift att verka för just detta. I stället har den i decennier nedvärderat och trivialiserat mycket av det som byggts upp i generationer.

Det som har pågått är ett slags svensk kulturrevolution. Låt oss kalla den för den stora mångkulturella kulturrevolutionen. Ut med det gamla, in med det nya. Straffa alla som inte är med på tåget, frys ut, kräv uteslutningar, bannlys den som avviker.

Den kanske främste företrädaren för detta synsätt heter Fredrik Reinfeldt, något vi påmindes om när han på moderatstämman i helgen i ett tal drev tesen att det är fel att sätta sitt eget land främst.

Allt är inte bra här. Sverige ska inte balsameras för att bevaras och aldrig utvecklas. Men det finns företeelser, värderingar, traditioner och kulturella uttryck som faktiskt är värda att skydda och försvara. Som inte bör rivas ned och ersättas med något annat i ett stort experiment.

Sverige måste kunna vara mer än bara asylpolitik, mer än enbart ett land som ska hjälpa andra. Låt oss säga det lite oftare.