Inom det politiska, mediala och kulturella etablissemanget har det länge närts en naiv föreställning om att vi alla är jordens barn, att nationsgränser hör forntiden till och att om Sverige bara går före och öppnar sina portar kommer andra att följa efter och världen som helhet bli bättre.

Så enkelt var det förstås aldrig. Men idén, som i dag främst ryms i obskyra tankesmedjor som Arena Idé och i vänsterliberala kolumnisters febriga alster, kom i praktiken att styra ett helt politikområde. Frågan om hur många invandrare vi klarar av att integrera blev tabu och fick inte ställas. Påpekanden om negativa konsekvenser misstänkliggjordes. Det mångkulturella projektet blev en sorts statsreligion.

Mycket har hänt sedan Fredrik Reinfeldt, som tillrättavisade sin migrationsminister när denne tagit ordet ”volymer” i sin mun, styrde landet. Och samtidigt har egentligen ingenting förändrats i grunden. Stefan Löfven brukar skryta om att hans regering lagt om migrationspolitiken, men det är bara delvis sant.

Det som har förändrats är debattklimatet och retoriken, inte primärt politikens innehåll. Sverige har fortfarande ett mycket större asylmottagande per capita än andra jämförbara länder. Ingenting tyder på att den beryktade parlamentariska kommittén kommer föreslå något annat än ökad invandring. Det är uppenbart redan i direktiven.

En orsak till det nya debattklimatet som ständigt pekas ut är kaoset hösten 2015, men inte heller detta är en heltäckande förklaring. Visst påverkades Sverige av det som inträffade den hösten, framför allt väcktes många rikspolitiker ur sin slummer. På kommunal nivå hade emellertid insikten om den förda politikens ohållbarhet varit uppenbar länge.

I decennier hade många kommuner sett utanförskapet och segregationen växa i takt med att nya invånare från världens alla hörn flyttat in och blivit en permanent försörjningsbörda. Vissa kommunalråd larmade, men flertalet föll in i ledet under klämkäcka paroller om att kavla upp armarna.

Asylpolitiken har ett tydligt genomslag i statistiken: det är i dag syrier som är den största invandrargruppen. 175 000 syrier har fått PUT i Sverige under Syrienkriget. 

I dag är 20 procent av Sveriges befolkning, nära två miljoner människor, födda utomlands. På knappt 20 år har antalet utrikes födda i Sverige ökat med en miljon människor, konstaterar SCB. Det är en remarkabel ökning som sannolikt saknar motstycke i västvärlden i modern tid räknat per capita. Storbritannien och Tyskland ligger som jämförelse på drygt 10 procent, det så kallade invandrarlandet USA på 13 procent utrikes födda.

Om vi breddar begreppet och räknar alla som har minst en förälder född utomlands, vilket kanske är ett mer relevant mått, blir siffran 3,3 miljoner. Alltså var tredje person i Sverige härstammar från ett annat land.

Denna utveckling påverkar förstås Sverige i grunden och bidrar till en förskjutning på många områden. I värderingar, inte minst. Där kan vi tala om den kulturella prislappen. Eftersom så många kommit som asylinvandrare och anhöriga till dessa blir det även fråga en rent ekonomisk prislapp, som fortfarande dominerar denna debatt. Demografidiskussionen, som lyfts av bland andra Ivar Arpi, lär komma alltmer.

Har svenska folket ens tillfrågats om detta? I egentlig mening, nej. Någon folkomröstning om migrationspolitiken har inte hållits. Men i vid mening, ja. Folket har fått otaliga möjligheter att säga sitt i riksdagsval efter riksdagsval. Stödet för den förda migrationspolitiken har egentligen aldrig varit särskilt omfattande.

Det mångkulturella experimentet går att mäta på en rad sätt. Vi kan se det i arbetslöshet och misslyckade skolresultat. Vi ser det även i kriminalitet och kulturella avarter som heder. Vi har fått religiös extremism på en oroväckande nivå. Och terrorism som en rak följd av den förda migrationspolitiken.

Tror jag på en förändring? Egentligen inte. Verklighetsresistensen är förfärande stark, vilket åter blev tydligt i onsdagens partiledardebatt i riksdagen. Då ställde Annie Lööf frågan till Jimmie Åkesson hur han hade tänkt sig att lösa personalbehoven inom välfärden när han samtidigt vill sätta stopp för fortsatt asylinvandring.

Fortfarande i nådens år 2019, efter kaoset 2015 och de alltmer desperata ropen på hjälp från kommunsektorn där skattehöjningar och nedskärningar nu är att vänta i 4 av 5 kommuner, tror alltså centerledaren att svaret på välfärdens bemanningsbekymmer är ökad asylinvandring.

Annie Lööfs inställning gör mig rätt modstulen inför möjligheterna till en verklig förändring i det här landet. Vi vet att den endast kan komma i valbåset, men hittills har svenska folket inte tagit den chansen. Ju längre tiden går, desto mer radikala åtgärder kommer att krävas. Något landets lagstiftande församling inte visat sig förmögen till än.

Den svenska skolan i det mångkulturella experimentet.