En av världens äldsta och mest imponerande civilisationer firar 70. Det kan låta märkligt, men det är förstås det kinesiska kommunistpartiets 70 år sedan maktövertagandet 1949 som i dag firas med överdådig pompa och ståt runt om i landet. Inte minst i huvudstaden Beijing, där regimen vidtagit osedvanligt starka säkerhetsåtgärder.

Visst har KKP mycket att fira. Partiet har inte bara som ett av få kommunistpartier lyckats överleva Sovjetunionens fall, det har till och med stärkt sin maktposition. Inte sedan studentrevolten våren 1989 har KKP utmanats. Massakern runt Himmelska fridens torg satte punkt för en spirande demokratirörelse och visade med blodig tydlighet med vilken hänsynslöshet regimen är beredd att försvara sitt maktinnehav.

Sedan dess har mycket hänt. KKP har lyckats behålla makten genom att förnyas. I partiets politik i dag finns inte mycket av kommunistiska spår kvar. Kina har genomgått en remarkabel välståndsökning tack vare en liberalisering av ekonomin. En fri marknadsekonomi i egentlig mening är Kina emellertid inte. Vissa kallar det statskapitalism, The Economist har använt begreppet ”bambukapitalism”. Oavsett vilket begrepp vi använder går det inte att bortse från att Kinas kommunistiska parti är allsmäktigt och att statliga bolag är direkt kopplade till partiet.

Den höga tillväxten och landets modernisering har talat för att KKP ska behålla folkets förtroende i tillräckligt hög grad för att undvika oroligheter. Samtidigt är den utbyggda kontrollapparaten, nu senast genom det redan ökända sociala kreditsystemet, ett tecken på att partiet inte riktigt litar till sin egen förmåga att hålla befolkningen nöjd.

Jag har återkommit till det ett flertal gånger de senaste åren. Kinas utveckling är både imponerande (rent ekonomiskt) och djupt oroväckande (demokratiskt). Omvärldens och inhemska demokraters förhoppningar som tändes något när Beijing beviljades OS har kommit på skam fullständigt. Hu Jintao, den dåvarande generalsekreteraren och presidenten, skärpte kontrollen och censuren. Xi Jinping utmålades som en mjukare ledare, men under Xis ledning har Kina blivit världens mest avancerade digitala diktatur.

Xi har inte bara utökat övervakningen och skärpt kontrollen över befolkningen utan även konsoliderat sin egen maktposition. Han har rensat ut gamla rivaler och stärkt sin egen falang i partiet. Begränsningen i att generalsekreteraren endast kan sitta i totalt tio år är nu borttagen, vilket möjliggör för Xi att sitta kvar livet ut. Om han vill. Han är till och med inskriven i partiets stadgar, och i praktiken i Kinas grundlag, och är nu den mäktigaste ledaren i Mittens rike sedan Mao.

Allt detta tyder på att KKP:s maktinnehav kommer förbli ohotat under lång tid framöver. Ingen vet vad som händer om eller när sociala oroligheter bryter ut, exempelvis till följd av en bostadskrasch eller en djup lågkonjunktur som påverkar medelklassen. Vi vet dock att partiets räds en sådan situation och att den genom utbyggd övervakning och kontroll försöker förbereda sig på den.

Kina är ett land med enorm potential som i dag hålls tillbaka av ett maktfullkomligt parti som inte skyr några som helst medel för att nå sina mål. Utan några jämförelser i övrigt känns det rätt likt ett visst parti här hemma.

Tidigare bloggat:
Trettio år av minnesförlust
Total kontroll