Få organisationer kan producera så verklighetsfrämmande idéer och förslag som politiska ungdoms- och kvinnoförbund. Efter SSU:s vegetarisk kostnorm-utspel ville S-kvinnorna inte vara sämre.

Inför S-kvinnornas stämma i augusti föreslog Skåneavdelningen nämligen att brott med ”sexistiska och kvinnohatande motiv” ska klassas som hatbrott och att pornografi ska betraktas som hets mot folkgrupp. Kvinnor är tydligen en folkgrupp nu, och givet att vi för första gången har ett mansöverskott i Sverige kanske kvinnor borde ges minoritetsstatus?

Det går förstås att skratta åt tramset, men den snedvridna synen på porr, sexhandel och kvinnlig respektive manlig sexualitet är inget som enbart frodas i S-kvinnorna. Den är ytterst vanlig i feministiska kampgrupper av olika slag, inklusive extremistiska Fatta Man, men också inom Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet.

Faktum är att den faktiskt är officiell svensk policy. Vi ska minnas att sexköpslagen från 1999 i grunden byggde på en kvinnofridsproposition. Redan utgångspunkten för lagstiftningen var alltså feministisk och hade ett skevt förhållningssätt då det likställde all sexhandel med våld, ett svartvitt ställningstagande som inte har någon som helst med verkligheten att göra.

Lagen har ifrågasatts tusen gånger om, men lagstiftaren är inte intresserad av dess effekter. Riksdagen valde att förbjuda något många äcklas av – sexköp. Det räckte så. I dag diskuteras allt från porrfilter till gammal hederlig censur för att komma tillrätta med det stora problemet i samhället – mannen.

Tjugo år har gått och i dag har inte bara Amnesty utan faktiskt även RFSL tagit ställning för en avkriminalisering av sexhandel. Det lär inte leda till något men skapar åtminstone en intressant dimension i debatten när politiskt korrekta och av etablissemanget omfamnade organisationer ifrågasätter sexköpsförbudet.

Sexköpslagen är en av feminismens stora segrar. Den har kallats normerande, syftet är alltså att fler män ska komma underfund med det moraliskt felaktiga i att, som det brukar kallas, ”köpa någon annans kropp”. Huruvida sexhandeln faktiskt har minskat eller bara ändrat karaktär verkar vara av sekundärt intresse.

Samtidigt vet vi en sak. När kvinnoförbund och andra så kallade progressiva krafter försöker svartmåla halva svenska befolkningen riktar de udden mot en grupp som tillhör de mest jämställda och hyggliga i världen.

Svenska män diskar, lagar mat, nattar barn, tar ut allt större del av föräldraledigheten och är till och med feminister i vissa fall. Hatet mot dem är synnerligen missriktat, och det blir särskilt besynnerligt när samma personer samtidigt trivialiserar eller förnekar verkliga övergrepp på kvinnor i hederns och främmande kulturers namn.

Svenska feminister brukar säga att de vill ha jämställdhet även för männens skull. Det talas ofta om den ”toxiska” manligheten som drabbar båda könen. Men när de säger sig vilja öka den kvinnliga andelen av en särskild yrkesgrupp är det talande nog aldrig sophämtare, renhållningsarbetare eller rörläggare som avses. Det är inte i dessa yrken som kvinnliga elitfeminister vill se att fler kvinnor arbetar. Det är i samhällets prestigeyrken.

Ej heller verkar de vilja jämna ut suicidstatistiken eller antalet dödsfall på arbetsplatsen. Feminismen är fullständigt enögd, och hyckleriet är uppenbart för alltfler.

Jag börjar tro att den svenska feminismen har nått sin peak nu. Den finns representerad överallt; i den lagstiftande församlingen, på myndighetsnivå, på universitet, i skattefinansierad statsmedia och bidragsfinansierad mainstreammedia. Den har lyckats få igenom lagstiftning, lansera nyspråk och uppfostra nya generationer i hur de ska bete sig. Ändå har den inte vunnit folkets breda gillande. Luften har gått ur Feministiskt initiativ, och det är inte längre en tävling i att vara mest feminist utanför de allra mest rosa kretsarna.

Förklaringen är sannolikt att den moderna feminismen är ett elitprojekt som helt enkelt inte är relevant i vanligt folks vardag. I dag finns det i stället en växande motkraft. Inte så mycket en libertariansk sådan som en konservativ. Men man får ta det som bjuds.

Tidigare bloggat:
Är du inte sexuellt trakasserad, lille vän?