Som många småbarnsföräldrar månadssparar vi åt våra barn. Detta för att ge dem en liten buffert när de blir myndiga, kanske till ett körkort, en kontantinsats eller en resa. Vi kan nämligen utgå från att bostadssituationen inte kommer vara särskilt mycket bättre då och körkortet knappast billigare än i dag.

Alla behöver dock inte bekymra sig om detta. I Oskarshamn erbjuds nyanlända kvinnor gratis kör- och teorilektioner på arabiska i ett projekt finansierat via ett bidrag på 378 000 kronor från Länsstyrelsen. Kommunens etableringsvägledare (ännu en hittepåtitel i integrationsindustrins spår) anser att det är extra angeläget att hjälpa just denna grupp.

Jag förstår tanken bakom beslutet, nämligen att öka chanserna för kvinnor som sannolikt står långt från arbetsmarknaden att ta steg närmare den. Däremot anser jag att kommunen, som vanligt, inte har ett helhetsperspektiv i sin integrationssträvan och ifrågasätter att enskilda grupper särbehandlas på detta sätt.

Integration är redan ett uttjatat begrepp, men givet hur situationen ser ut lär det bli 20-talets dominerande ord i politiken. Hela samhället riskerar att förvandlas till ett integrationsprojekt där allt går ut på att nyanlända med olika insatser ska ”integreras”.

Eftersom utrikes födda är överrepresenterade i allt från arbetslöshet till kriminalitet och låga skolresultat kommer de i fråga för alla möjliga insatser som sorters under integrationsparaplyet.

Nyanlända är en prioriterad grupp på många områden, inte minst när det gäller bostäder. Enligt statistik från Boverket gav 135 kommuner nyanlända förtur till bostäder under 2019, en 20-procentig ökning jämfört med året innan. Jag som arbetat med boendefrågor i olika kommuner i snart tio år har sett hur socialtjänsten redan innan bosättningslagen tvingats tillhandahålla andrahandsbostäder för nyanlända och invandrade familjer av kostnadsskäl.

Bosättningslagen har satt många kommuner under press, men etableringsansvaret har tolkats lite olika. På många håll har kommunerna valt att erbjuda lägenhet i två år, i andra fyra år (vilket är maxtiden som besittningsskyddet kan avstås enligt Hyresnämnden).

Från vänsterhåll har det argumenterats att det är bättre för integrationen om migranterna får förstahandskontrakt direkt. I andra vågskålen ligger förstås likabehandlingsprincipen i kommunallagen.

I en floskelfylld och brukligt intetsägande debattartikel signerad statsministern räknas ett antal huvudområden för Socialdemokraterna under det kommande decenniet upp. Där ingår, som väntat, ”snabbare integration”:

Vi ska ha en bättre integration som präglas av plikt och rätt. De som kommer till Sverige och får stanna har en plikt att lära sig svenska och göra sig anställningsbara. Men samhället ska vara starkt och erbjuda utbildning och möjligheter för alla att snabbt bli en del av den svenska samhällsgemenskapen.

Jag ser mest rätt och väldigt lite plikt i detta. Det påminner om regeringens förslag att ställa krav på den invandrare som uppbär försörjningsstöd att delta i svenskundervisning. Detta är primärt fråga om symbolpolitik. Socialtjänsten ställer nämligen redan i dag dylika krav i sin planering, så vilken blir skillnaden?

Regeringen avslöjar sig själv. Om invandringen under alla år varit en sådan välsignelse hade vi varken behövt etableringsvägledare ute i kommunerna eller promemorior om språkkrav för medborgarskap och deltagande i svenskundervisning för att få försörjningsstöd.

En floskel som regeringen och dess stödtrupper ständigt använder sig av när förmåner för nyanlända ifrågasätts är att vi inte ska ställa grupp mot grupp. Ändå är det just det regeringen gör, och det retar alltfler.

Under alltför lång tid har regeringar av olika kulörer fört en politik som gett särskilda förmåner till migranter. Genom höjningen av garantipensionen träffas denna grupp av ännu en generös reform som gör gapet försumbart mellan den som arbetat i låglöneyrken i hela livet och den som invandrat i vuxen ålder och inte arbetat en enda timme i Sverige.

Svenska folket är generöst, givmilt och har inget emot att hjälpa andra. Men det finns gränser för när folket har trampats på en gång för mycket. När personer som invandrar får rättigheter som den infödda befolkningen nekas eller aldrig ens kommer i åtanke för, är något fel.

Det får kallas integrationspolitik hur mycket det vill, till slut kommer svenska folket inte att bry sig om hur god intentionen är. Den som känner sig konstant bortprioriterad till förmån för människor som kommer hit från andra länder, den som bara förväntas betala kalaset, kommer förr eller senare få nog.

Det går långsamt i Sverige, men tryckkokaren kommer att explodera om politiken inte förändras.