Fråga mig inte varför, men jag har för vana att följa alla partiledardebatter, såväl dem som utspelas i TV-studio som i riksdagen. Det är en sorts självplågeri, men samtidigt är det viktigt att hänga med i vad som faktiskt sägs och jämföra det med vad som görs. I synnerhet när landets statsminister står och gör bort sig i debatt efter debatt.

Onsdagens partiledardebatt var inget undantag. Det har nu gått att så långt att det är närmast outhärdligt att lyssna på statsministern. Han pendlar mellan att vara defensiv och passivt aggressiv. Desperationen lyser i hans ögon. Det luktar rädsla och flyktinstinkt lång väg.

Egentligen är det inte så konstigt. Stefan Löfven har en närmast hopplös situation. Han är inte vuxen uppdraget som statsminister, kanske märker han det till och med själv. Han har bakbundit sig i ett januariavtal som innebär att han måste föra en politik han gick till val på att bekämpa. Och han saknar lösningar på de största och mest allvarliga samhällsproblemen.

Socialdemokraterna är bra på småduttande i existerande system. De är däremot inte kompetenta nog att genomföra genomgripande och radikala reformer. Detta har blivit smärtsamt tydligt på det rättspolitiska området, där justitieminister Morgan Johansson och inrikesminister Mikael Damberg fortsätter att leverera helt otillräckliga åtgärder. För lite, för sent är partiets devis.

Statsministerns knepiga sits illustrerades väl i den senaste partiledardebatten där han gick till angrepp mot Jimmie Åkesson för att denne, enligt Löfven, vill stoppa den arbetskraftsinvandring som Sverige så väl behöver. Löfven tycktes ha glömt att hans eget parti gick till val på att strama åt arbetskraftsinvandringen, som Socialdemokraterna då beskrev som onödig eftersom Sverige har så många arbetslösa.

Jag drar mig till minnes vad en socialdemokrat för många år sedan svarade när jag undrade varför socialdemokrater demonstrerar på första maj när det egna partiet satt vid makten. Han förklarade för mig att partiet alltid är i opposition, även när det regerar, eftersom det ”alltid är i opposition mot orättvisor”.

Löfven verkar ha samma inställning. Dissonansen blir extra stark när Socialdemokraterna själva lägger upp ett klipp från Löfvens anförande i vilket han säger sig dela svenska folkets ilska över samhällsutvecklingen, en utveckling som ju hans regering faktiskt ansvarar för. Begriper de inte hur tokigt detta är? Ser de inte hur knäppt det blir när landets statsminister både leker regeringschef, oppositionsledare och folk? Allt i en och samma person.

Ulf Kristersson vill ha ett extra val. Det, menar han, är det enda som kan lösa ut den knut som nu håller riksdagen och hela Sverige som gisslan. Förmodligen är det helt sant, även om det naturligtvis beror på vilket utfall ett sådant val skulle ge.

Kristersson ställer sig frågan om någonting, en endaste sak, blivit bättre under det senaste året. Vi kan vidga det perspektivet något. Har något, en endaste sak, blivit bättre under de senaste fem åren?

Arbetslösheten är lägre, säger någon. Nej, Sverige lämnar en stark högkonjunktur med en arbetslöshet på 7,4 procent enligt Arbetsförmedlingen. Det är faktiskt något högre än när Löfven tillträdde 2014. En hel högkonjunktur är bortslösad.

Det enda som gått åt rätt håll är faktiskt statsskulden, men att betala av på en redan låg statsskuld har onekligen varit en märklig prioritering. Brottsutvecklingen och tillgången till och kvaliteten i välfärdens kärna är sådant som människor bryr sig om. På riktigt.

Som kontrast tänker jag på Kinas president Xi Jinpings nyårstal och de framgångar som han kunde presentera under det senaste åren och decenniet. Vi känner alla till baksidan av Kinas ekonomiska framgångar, jag har skrivit om det skärpta förtrycket och övervakningen flera gånger. Samtidigt går det inte att förneka att landet betraktat som kollektiv rider på en utvecklings- och framgångsvåg präglad av en stark framtidsoptimism.

I Sverige har vi i en statsminister och regeringschef som i talarstolen hävdar att han känner samma ilska mot samhällsutvecklingen som folket. Men fienden, det är ju han själv.

Stefan Löfven är en floskelspridare som varken får något uträttat eller kan säga något som känns äkta. Han borde själv inse detta, för det spektakel som pågår nu är ovärdigt, outhärdligt och ohållbart.

När en regering är så impopulär att den endast samlar 11 procents stöd för sin politik borde svenska folket faktiskt få gå till valurnorna igen.