I snart tio års tid har jag arbetat med boendefrågor av olika slag i socialtjänstens regi. Tidigt fick jag upp ögonen för den stora gruppen utlandsfödda som av olika skäl saknar någonstans att bo och därmed, rätt eller fel, hamnar under socialtjänstens ansvar. I två program i Uppdrag Granskning uppmärksammades detta fenomen. Dessvärre blev vinkeln att alla har rätt till en bostad i stället för en kritik mot den politik som lett fram till denna situation.

Det är nämligen där vi måste börja. Bostadspolitiken har skapat en dysfunktionell bostadsmarknad under flera decenniers tid. Den hyresreglering som bruksvärdessystemet de facto inneburit har varit ytterst skadlig. Lägg därtill oligopol i byggbranschen samt en mycket långsam planprocess vilket innebär att det kan ta mellan sju och tio år från att den initiala utredningen till att fastigheten står färdig för inflyttning. Byggbolagen har helt enkelt inget intresse

För snart fyra år sedan skrev DN om bostadskrisen och citerade då Boverket som hade räknat ut att det behövde byggas 88 000 bostäder årligen fram till 2020 för att täcka behovet. Byggakten nådde aldrig riktigt de nivåerna ens under rekordåren, och sedan dess har byggtakten vänt stadigt nedåt. Preliminära siffror från Boverket visar att bygget av drygt 37 000 lägenheter påbörjades under 2019, varav 60 procent var hyresrätter.

Trots ett relativt högt bostadsbyggande under flera år består problemen. Kötiderna har ökat i nästan hela landet samtidigt som socialtjänsten har blivit en allt större hyresvärd. I Göteborg har kommunen flera tusen hyreskontrakt, i Stockholm finns mig veterligen inga offentliga uppgifter men min erfarenhet från att ha arbetat med stadens sociala bostäder och med vetskap om den ökning av antalet nya sociala kontrakt som skett år för år, är att det totalt sett måste handla om många tusen. Enligt Socialstyrelsens nationella granskning bodde runt 16 000 personer i olika kommunkontrakt 2017 (referensboende, tränings- och försökslägenheter, genomgångskontrakt). Sannolikt är den siffran något i underkant.

Ju fler lägenheter som viks till socialtjänsten, desto färre kan förmedlas via den ordinarie kön. Vilket gör kötiderna ännu längre och i sin tur ytterligare ökar trycket på socialtjänsten att trolla. Dessa faktorer förstärker således varandra.

En faktor som inte berörs tillräckligt ofta är vilken effekt migrationspolitiken har haft. Om man ökar befolkningen med en miljon människor på knappt 20 år går det så här. Bostadsförsörjningen har inte hängt med, ingenting har egentligen hängt med. I dag har bostadslösheten, precis som arbetslösheten, fått en etnisk variabel. Nästan hälften av alla hemlösa är utrikes födda, enligt en granskning som Socialstyrelsen gjort.

Konsekvensen är att enskilda människor blir lidande, och visst är det lätt att ha sympati för de barnfamiljer som bor på ett trångt vandrarhem eller hotell under mycket lång tid. I slutändan blir hela samhället lidande när skattebetalarna får betala för att fullt friska och arbetsföra människor bor i akutlogi. Detta i världens modernaste land, den humanitära stormakten.

Mitt i denna eländiga situation har vi fortfarande en miljöpartistisk bostadsminister, den tredje sedan 2014, som inte har något som helst nytt att komma med. Per Bolund använde nästan hela floskelhandboken när han fick frågor av SVT efter reportaget. Byggsubventionerna hjälper knappast eftersom det ändå är bostäder som förmedlas via kön och därmed kräver lång kötid. Vidare påstod ministern att byggsubventionerna ger bostäder till personer med ekonomiska och sociala problem, vilket får kallas en ren lögn.

Det talas ofta om bostaden som en mänsklig rättighet. Låt oss vara tydlig med att den inte är det. Mänskliga rättigheter är sådant vi får utan motprestation, som rätten till liv. Ingen har rätt till en bostad utan vidare, vare sig enligt lagen eller de system vi har i dag. Kommunen har ett bostadsförsörjningsansvar, men det innebär inte ett ansvar att ge första- eller ens andrahandskontrakt till människor som inte lyckas hitta ett själva.

Den dysfunktionella hyresrättsmarknaden drabbar såväl nyanlända som svenska ungdomar och barnfamiljer som har svårt att hitta en passande lägenhet till rimlig hyra.  Vare sig alliansregeringarna eller den sittande rödgröna regeringen har velat genomföra några verkningsfulla förändringar av bostadspolitiken. Problemen kommer därför att bestå och sannolikt växa.

Det verkar kort sagt vara ett bekymmer ingen vill lösa.

Tidigare bloggat:
Socialtjänsten som bostadsförmedling