Det som kommit att kallas ”social export” har väckt vrede från vänsterhåll. Det beskrivs som en trend att storstadskommuner lämpar över ansvaret för nyanlända på mindre kommuner genom kontakter med pribvata fastighetsägare. De tar inte sitt ansvar, hävdas det.
Frågan gränsar till en numera ständigt aktuell sådan om vilket ansvar kommuner egentligen har att ordna bostad åt personer som själva inte kan lösa sin situation här och nu. En rad kommuner, däribland det konkursmässiga Malmö, har infört nya regler för vilka hemlösa som ska erbjudas långsiktig hjälp och vilka som endast ska få akut hjälp. Det görs skillnad på socialt och strukturellt hemlösa.
Den förstnämnda gruppen är den som socialtjänsten historiskt är van att arbeta med, det vill säga psykiskt sjuka, personer med missbruksproblematik och så vidare. Den andra gruppen är nyare och kan vara individer eller familjer som på grund skulder, för låg inkomst och obefintliga köpoäng har svårt att hitta ett stabilt boende.
Professorerna Hans Swärd och Per Eriksson är föga förvånande kritiska mot kommunernas tolkning. De menar att olika hemlösa ställs mot varandra och verkar mellan raderna föreslå att alla måste kunna få en egen bostad – det är även så jag tolkat Swärd tidigare i seminariesammanhang.
DN tycker uppenbarligen likadant, ty de hävdar att besparingar i första hand inte ska ske på ”de områden som utgör kärnan av det svenska samhällskontraktet”. Det är ett okunnigt påstående.
Att kommunen har ett bostadsförsörjningsansvar är en sak – det innebär emellertid inte att kommunen har ett ansvar att ge första- eller ens andrahandskontrakt till människor som inte lyckas hitta ett själva. Detta har inget med ”samhällskontraktet” att göra.
I dag är det helt normalt att stadsdelar och mindre kommuner har hundratals sociala kontrakt, det vill säga lägenheter som kommunen hyr för att sedan hyra ut i andra hand till olika grupper. Bekymret är alltid detsamma: hur ska hyresgästerna/klienterna komma vidare till ett eget boende? Vissa kontraktsformer kan överlåtas på den enskilde om fastighetsägaren godkänner hyresgästen, men för de flesta är tanken att de ska flytta vidare.
Min uttryckliga uppfattning, och den har jag varit helt öppen med under alla de år i socialtjänsten som jag har arbetat med boendefrågor – är att socialtjänsten inte ska vara en bostadsförmedling. Socialtjänsten ska arbeta med socialt utsatta personer som är i behov av stödinsatser för att klara sig.
Det kan finnas skäl att erbjuda försöks- eller träningslägenheter till enskilda individer. Ofta handlar det om personer som har eller har haft en missbruksproblematik, olika sociala, mentala eller neuropsykiatriska funktionshinder. Att vara oförmögen att hitta en egen lägenhet är däremot inte skäl nog för en kommun att fixa ett boende, inte ens åt en barnfamilj.
I synnerhet nu när bostadsbristen är ett faktum i nästan alla kommuner finns det skäl att vara extra tydlig med var gränsen för kommunens ansvar går och vad som faktiskt är den enskildes eget ansvar.
DN har rätt i att en stor del av problematiken beror på en dysfunktionell bostadsmarknad. Men det kan inte vara en enskild kommuns ansvar att lappa och laga ett trasigt system som beslutats om i riksdagen.
Slutligen handlar denna fråga dels om likabehandling enligt kommunallagen, dels om såväl det sociala arbetets som hela kommunpolitikens legitimitet. Men vem bryr sig om sådana petitesser numera när man kan godhetssignalera i stället och låtsas att resurserna är oändliga?
Tidigare bloggat:
Den sociala exporten
Jag kan se att det som tjänsteman har stor betydelse huruvida det åligger kommuner eller staten att ordna bostäder åt de ständigt fler socioekonomiska faktorerna. Men utifrån sett förefaller frågan lika intressant som om beslutet om vilka svenska byggnader som ska utsättas för artilleri ska ligga på kompani- eller regementsnivå.
Den relevanta frågan torde istället vara om man överhuvudtaget bör förstöra sina egna byggnader och dessutom allting annat.
Visserligen (denna bloggpost kommer inte få över 100 kommentarer). Men frågan påverkar hela bostadsmarknaden, även i en storstad som Stockholm, där socialtjänsten tilldelas runt 500 lägenheter per år från det äldre beståndet. Eftersom många bor kvar och endast en minoritet tar över kontrakten säger det sig självt att det begränsar hur många lägenheter som kommer ut till förmedling via den ordinarie kön. Det finns en anledning till att Stockholm kö backade häromåret. Därtill har vi bosättningslagen, som tvingar kommunerna att ordna ett boende i två år (tolkningarna av vad som ska hända sedan går isär och i detta nu brottas många kommuner med frågan). Socialtjänstlagen är en ramlag medan bosättningslagen är väldigt konkret i vad den kräver av kommunen. Dock inte exakt hur länge.
Det är inte så konstigt att så pass många ”vanliga” från allmänheten hör av sig om undrar om socialtjänsten kan fixa en bostad åt dem (de skulle nog aldrig ringa och fråga om soc kan hjälpa dem med barnen när de egentligen inte har några sociala problem där hemma).
Jo, jag har inga problem med ditt resonemang här. Frågan är så klart intressant från ett förvaltningsrättsligt perspektiv. Men förutom detta har jag svårt att se betydelsen av om det är en statlig eller kommunal tjänsteman som sitter och delar ut bostäder.
Möjligen skulle ett helstatligt system minska tendensen till social export, men för att så ska bli fallet krävs nog att staten tar över hela betalningsansvaret för migranterna.
Vidare skulle det uppenbarligen bli dramatiskt olika kostnader för staten beroende på var de placerade migranterna. Arboga är betydligt billigare än Östermalm. Så det verkar inte osannolikt att det skulle bli samma tendens som nu, dvs. att man försöker att dumpa de hopplösa fallen på mindre kommuner i glesbygden.
Ett exempel på ett statligt system är det amerikanska section 8. Det är ett federalt program som betalar hyran för cirka 5 miljoner hushåll. De som äger fastigheterna är normalt privata värdar och man bygger ofta med avsikten att få just section 8 hyresgäster.
Det man tydligt kan se där, är att HELA fastighetsmarknaden är en enda stor katt och råtta lek där den federala staten hela tiden försöker att skapa fler section 8 bostäder och där alla orter gör absolut allt de kan för att undvika att dessa hamnar hos dem.
Min hållning är nog snarare att det varken är statliga eller kommunala tjänstemän som ska dela ut bostäder till fullt friska människor, oavsett varifrån dessa människor kommer.
Bra svar äntligen någon som tänker friskt och klart tack
Marknaden. Kan inte lösa bostads frågan.
Privata bostad ägare ställer krav totalt orimligt.
När jag arbetar kan jag bestämma själv min lön? Nej men bostads ägaren bestämmer över din årsinkomst.
Till och med i samma familj båda arbetar och har gemensamma årsinkomst, men privat bostads ägaren kräver från den som söker bostaden ensam skall ha den inkomst han eller hon avser rimligt vederbörandes bostad.
Dessa giriga typer blir aldrig nöjda.
Då finns inte lösning heller.
De har alltid i sikte tillgång och efterfrågan.
Delvis har du en poäng att samhället och privata aktörer lite hipp som happ bestämmer om inkomster och risk är gemensam eller enskild.
dvs om inkomster och skulder ska räknas tillsammans eller var för sig. Skatteverket är värst på detta, de gör vad som är bäst för dem.
Men från en privat aktör så är halva hyran inbetald inte mycket bättre än ingen hyra inbetald. dvs om två löner behövs för att betala hyran och endast en finns kvar efter ett tag hjälper det inte mycket.
med samhället påväg mot en låg konjunktur samt svårigheten i sverige att vräka folk så kommer nog privata värdar at bli än mer riskaversa
Via skattesedeln konkurreras de unga ut från bostadsmarknaden av sina egna pengar.
Arthur
De ungdomar som ändå lyckas ordna tak över huvudet måste pantsätta all sin framtida arbetstid då de flesta aldrig kan förväntas betala tillbaka det lånade beloppet. De blir därmed låsta som arbetskraft till Sverige under överskådlig tid om inte marknadspriset på bostäder ständigt ökar.
@ Täbybo,
Ja, priserna är helt tokiga i relation till inkomsterna. Ungdomarna i CH tjänar cirka 4-5 gånger så mycket som de i Sverige men priserna på bostäder är ungefär desamma i Stockholm och Zurich.
En ingenjör direkt ut från motsvarande KTH ligger på 100-150 tusen sek i månaden och betalar 10% skatt i en lågskattekanton. Han kan sen köpa en fin lägenhet i ett bra läge för 100 tusen sek per kvm eller en ok lägenhet i något sämre områden (finns inga ghetton utan det beror mest på hur bra förbindelserna är och nivån på skatten) för 50 tusen per kvm.
Att hyra går också bra, 100 kvm i bra läge ligger på 20-30 tusen i månaden. Inga problem! Sen finns det också en del extra billiga lägenheter, som delas ut baserat på din anknytning till orten. Helst ska man ha släkt som har bott där i generationer.
Utlandssvensk har rätt om prisnivåerna, det är rent horribelt överprissatt i Sverige inte bara i storstäderna utan det gäller villor /!småhus och mindre gårdar också. Även med hänsyn t. olikheter vad gäller fastighetsbeskattning mm är priserna på ex.vis mindre hästgårdar rent hårresande höga jmf med t.ex. Frankrike. Nu syftar jag på fastigheter som ligger relativt nära byar / städer och då Sverige är så centraliserat inom alla områden är det rent extrem skillnad inte bara mellan stad och land utan lika mkt mellan olika regioner så jämförelser blir inte helt rättvisande (man kan köpa en stor gård i ex.vis Ångermanland för en spottstyver). Men, ser man på regioner med likartade förutsättningar i de båda länderna ser man att man nära på kan köpa ett mindre slott i Frankrike mot vad man får i Sverige för samma belopp.
Är inte reglerna tydliga måste man skriva nya, tydliga regler!
Staten skall, som Hayek sade, i första hand och alltid handla förutsägbart. Ingen mannamån, lika för alla.
Naturligtvis är det en väl mänsklig rättighet att få bo i Sverige?
Ja ”hehe”, de ”mänskliga rättigheterna” är inte ett skydd för oss medborgare, det är i själva verket ett vapen som staten använder mot oss infödda européer om än i olika grad i olika länder. Sverige har ju som alltid gått längst även i denna fråga.
Hej.
Det är ett logistiskt problem, inget annat.
Alltså behövs en logistisk lösning.
Om dina chefer är intresserade, Hans, så kan de hyra mig att skapa en sådan åt dem. Inget skämt, det är nämligen inte svårt.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
Människans grundläggande behov
Hej Susanne. Människans grundläggande behov gäller icke oss svenskar. Människans grundläggande behov gäller endast och enbart alla invandrargrupper som bor här i Sverige.
Så ska vi påminnas om att flyktingar och dess anhöriginvandrare har laglig rätt att få bostad, något som den svenske medborgaren inte har rätt till. Allt beslutat i demokratisk ordning av den svenska riksdagens ledamöter.
Ja, grunden ska ju vara att den enskilde ska skaffa bostad. Det ska kommunen inte syssla med. Dock finns det i alla västländer lite olika system för bostäder åt t ex utslagna, fattiga, etc. Det heter lite olika saker länder emellan , men , huvudsyftet är likartat. Det system vi har i sverige har väl på det stora hela fungerat hyfsat. Problemet är att det inte kan upprätthållas med massinvandringen. Utvisa ett par 100k så blir det balans i systemet. Inget mer behöver göras.
Absolut, och den sortens bostadslösningar (allt från stödboenden för psykiskt sjuka till träningslägenheter för personer som missbrukat bort både ekonomi och bostad) bör finnas kvar i socialtjänstens regi.
Grundproblemet är det totalitära tänkandet. Varför får kommunen göra saker som ingen har tillåtit den att göra? Vi måste ha en gällande och tillämpad kommunallag som precis beskriver allting som kommunen får göra. Allt annat är förbjudet, och dit måste höra alla former av näringsverksamhet, ägande av mark, hyrande av lägenheter och så vidare.
Rettsrøte!
”Med lov skal land bygges, og ikke med ulov ødes.”
Skremmende når det offentlige går ut over sine egne lover om det passer i en situasjon, eller når tolkning av en lov varierer utfra hvem som rammes. Da er staten ikke lenger et rettssamfunn, ei heller et sant demokrati.
Sverige er dessverre på feil kurs – det er vel temmelig klart for alle her på bloggen (minus Johan Karlson).
Artikeln och alla kommentarer är kloka här.
Jag skrev precis en annan kommentar men det blev ”error can’t find data base” för Fristad.eu.
Så jag vet inte om den kommentaren är förlorad eller släpps fram av Hans snart.
Men en länk med tema att reflektera över:
https://www.di.se/live/riksgalden-oppnar-for-100-ariga-lan-intressant/
En tanke här:
Vi och våra barn betalar alltså uppehället i en allt mer extrem grad för hitresta migranter.
Som samtidigt innebär att priserna på kvarvarande lediga bostäder drivs upp till omöjliga nivåer för många.
Vi får på sätt och vis betala dubbelt i priset för varje ny bostad vi skall köpa.
Dels bekosta migranternas bostäder, samtidigt som detta skapat en extrem prisinflation på resterande lediga bostäder på marknaden.
Detta slår mot våra ungdomar som försöker komma ut på marknaden och arbetslivet.
I klartext är det i praktiken helt omöjligt för ungdomar att kunna köpa första lägenhet idag (bortsett från glesbygd kanske) då de dels inte har ackumulerat en handpenning för att klara de höga bostadspriserna, och dels får en hopplöst svår sits att klara månadskostnaden för bostaden med amorteringen och räntor.
Men om föräldrar skulle hjälpa dem då?
Tja, ponera en familj med två barn, där båda barnen skall få tag på en lägenhet.
En liten lägenhet kostar upp emot 1 miljon kronor, och ännu mer i ”fina” områden.
Skall föräldrarna skuldsätta sig med 2 miljoner kronor…?
Hur många familjer klarar det.
Och framför allt, varför skall det behöva bli så?
Min syn på saken är klar, det är banker/kreditinstitut, samt bostadsbyggare som är vinnarna på detta.
Den giriga lilla rika klicken som vill ha ännu mer.
Någon annan rimlig förklaring kan inte jag komma på i alla fall.