Integration är ett i grunden fint begrepp. Det innebär att människor hjälps åt och tillsammans bildar något större, skapar en gemensam förståelse.

I verkligheten är integration ett urvattnat ord som stinker misslyckande, naivitet och slöseri. I många år har det talats om vikten av integration, men under denna tid har det samtidigt varit ytterst oklart vad de nyanlända egentligen ska integreras i. Frågor om svensk identitet och tillhörighet har tabubelagts.

Den tillsatta parlamentariska migrationskommittén, som ska presentera sina förslag den 15 augusti, ska visserligen enas om migrations- och inte integrationspolitiken. Men alla vet att de hänger tätt samman. Ju mer lössläppt asylinvandring och kravlös anhöriginvandring, desto större problem att integrera de nyanlända. Vi har facit i dessa frågor sedan länge (ändå framhärdar förstås Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet.)

Varje skärpning som införs möts alltid av bittert motstånd. Inte bara från politiken utan från hela den integrationsindustri som gjort sig beroende av en fortsatt stor asylinvandring för såväl sin försörjning som sitt martyrskap i en egenhändigt skapad offerroll. Ta alla ”nätverk” och föreningar där ute som lever på skattebetalarna och vars enda syfte är att odla utrikesföddas offerstatus i majoritetssamhället.

Ett dagsfärskt exempel är de fyra eritreaner som på debattplats i SvD beklagar sig över att de tvingas hitta både bostad och jobb för att få ta hit sina familjer. I fem år har de försökt utan att lyckas, skriver de. Det måste vara höjden av manlighet att stanna kvar i ett tryggt västland medan resten av familjen är kvar i närheten av hemlandet, föreställer jag mig.

Ändå förstår jag klagomålen om vi sätter dem i rätt kontext. I decennier har migranter kunnat ta hit anhöriga i praktiken helt kravlöst. Att det nu gnälls för att det ställs helt rimliga krav är högst väntat. Däremot verkar dessa fyra män inte förstå anledningen till försörjningskravets existens. De reflekterar inte över att konsekvensen av deras önskemål sannolikt skulle bli att familjen blir beroende av stöd från det allmänna.

Integrationen har varit föremål för diskussioner, utredningar och debatter i tiotals år. Men frågan om varför integrationen fungerar dåligt är fel ställd, menar Hamid Zafar. Vi borde fråga oss varför den ens fungerar. Han tillägger:

Ett av de största misslyckandena med den svenska modellen är att man aldrig har angripit frågor som rör lojalitet och identitet. I Sverige har ambitionen aldrig varit att människor som kommer till Sverige ska identifiera sig som svenskar som är lojala med den svenska nationen. Än idag kan du träffa på tredje generationens turkar som i första hand identifierar sig som turkar bosatta i Sverige – inte som svenskar med turkiska rötter. Detta är något som man lyckats avsevärt bättre med i länder som USA och Kanada. En stark känsla av tillhörighet till det nya landet.

Någon stark känsla av samhörighet med det nya landet finns vanligtvis inte hos de nyanlända efter många år i det nya landet eller, som Zafar skriver, ens efter flera generationer. Den svenska ängsligheten i dessa frågor har fått förödande konsekvenser.

Den som inte känner någon samhörighet med landet de bor i riskerar att odla ett utanförskap och en offermentalitet. Det är detta vi sett under många år i landets så kallade utanförskapsområden, ironiskt nog finansierat av just det majoritetssamhälle som utpekas som så rasistiskt och exkluderande.

Var är incitamenten för dessa påstått utsatta människor att arbeta och bidra till något större gemensamt när inga krav ställs annat än i den politiska retoriken vart fjärde år? Och i förlängningen: varför ska majoritetssamhället ens eftersträva samlevnad och samförstånd?

Läsare av denna blogg brukar förespråka segregation, och det är den väg jag ser framför mig. Inte bara rent fysiskt – att vi bosätter oss i områden med människor som ser ut och är som vi är en utvecklingen som pågått länge. Nej, kanske framför allt emotionellt. Vi kommer bry oss allt mindre om ”den andre”.

Det är oerhört svårt att börja odla en känsla av tillhörighet 30 år för sent, och det duger inte att som minister börja bära svenska flaggan på kavajslaget och tro att någon tar dig på allvar. Dessa politikers prioritet har aldrig varit den svenska nationen eller den troget skattebetalande befolkningen, de människor som håller hela kalaset igång.

Förståelsen för problematiken i det lilla är något större bland vissa kommunpolitiker. I Göteborg vill Socialdemokraterna ha språktest för den som söker arbete inom förskolan, fritidsverksamheten och omsorgen. I Botkyrka har S redan klubbat ett sådant förslag. Men detta är små justeringar som visserligen är välkomna men som inte kommer förändra något i grunden.

På det nationella planet har Löfvens parti mest snackat än så länge. De vet vad folk vill höra, men kompromisser till MP, C och L gör en verklig förändring omöjlig, och ärligt talat tror jag inte att Socialdemokraterna är ett dugg intresserade av en ny politik på området.

Det är anmärkningsvärt att vi efter så många års diskussion om just integration ännu inte har någon bred konsensus om vad begreppet egentligen betyder. Ty vad menar exempelvis Sveriges kommuner och regioner (SKR) med att IS-återvändare (en eufemism för terrorister i islams namn) ska ”återintegreras”? Betyder det att det officiella Sverige anser att dessa mördare var integrerade innan de reste till Syrien?

Med en sådan definition av integration blir begreppet helt oanvändbart. Det kanske är lika bra, ty vi behöver komma bort från det helt och hållet. Svensk integrationspolitik har nämligen under alldeles för lång tid handlat om majoritetssamhällets anpassning till de nyanlända i stället för tvärtom.

Jag skulle kunna skriva att vi behöver prata mer om integration och dess innebörd. Men det gör vi inte. Vi behöver inte prata, vi behöver agera. Integrationsbegreppet behöver ge plats åt en policy för assimilation.

Trots att assimilationsdiskussionen ännu inte har har kommit igång på allvar är det en fundering som dyker upp och som inte ger mig någon ro: tänk om det redan är för sent?

Tidigare bloggat:
En öppen assimilation