När Annie Lööf och Jimmie Åkesson tidigare i veckan debatterade integrationspolitik i SVT:s Aktuellt blev ett antal saker tydliga.

Dels att Åkesson har en riktning som innebär likabehandling och krav på anpassning på den som invandrar men saknar detaljinnehåll i sin politik, dels att Lööf över huvud taget inte ser motsättningarna i att å ena sidan integrera människor och å den andra tillåta parallella samhällsstrukturer.

Jag är i grunden för invandring: arbetskraftsinvandring för att täcka behoven i bristyrken, kompetensinvandring för att locka särskilt efterfrågade talanger och kärleksinvandring eftersom den är tämligen oproblematisk så länge den som tar hit sin käraste står för uppehället initialt.

Under de senaste decennierna har Sverige i allt högre grad präglats av en helt annan sorts invandring, nämligen asylinvandring från några av världens absolut dassigaste länder. Vilka bekymmer denna politik har orsakat behöver inte någon närmare beskrivning ännu en gång. Att ha denna sorts invandring till ett land med en universell välfärdsstat har varit en riktigt usel idé.

Nu pratas det integration överallt och hela tiden. Hur ska Sverige klara av den så kallade integrationsutmaningen? Jag har tidigare konstaterat att jag vill avskaffa integrationspolitiken som den ser ut i dag. I stället föredrar jag en assimilation av invandrare till Sverige. Det är värt att upprepa vilka skillnaderna är:

Integration betecknar en förening av skilda delar, ex. människor av olika etniska grupper, till en större enhet

Assimilation eller assimilering, syftar på den process genom vilken en minoritet, om processen är fullständig, helt överger sin egen kultur så att de ursprungliga kulturskillnaderna försvinner

Jag ser inget behov av att människor helt överger sin kultur i den meningen att samtliga kulturyttringar som inte är historiskt svenska elimineras. Det är över huvud taget inte önskvärt. Däremot måste det svenska samhället sluta anpassa sig till minoriteters krav på särbehandling och sluta visa tolerans för det intoleranta bara för att det härrör från utlandet.

Denna kursändring – invandrares assimilering i stället för hela samhällets integration – får även andra följder. Den enskildes ansvar för sin situation ökar. Det finns exempelvis ingen rimlighet i att en person kan invandra till Sverige, vara för lat för att lära sig svenska språket och sedan ställa krav på att få tolk vid varje myndighetsbesök. (Problemet för bland annat sjukvården och socialtjänsten är att man måste kunna garantera att patienten/klienten förstår vad som sägs.)

Ej heller är det rimligt att skattebetalarnas pengar går till religiösa eller kulturella minoritetsföreningar med syfte att främja en viss religion, språk eller kultur. Friheten att bilda föreningar och organisationer i en gemensam strävan för något innebär inte att du samtidigt har rätt att kräva att andra betalar för detta.

Det går alldeles utmärkt att odla intressen, såväl religiösa som språkliga eller andra, utan att skattebetalarna står för fiolerna eller uppvisar något slags stöd. (Jag är själv medlem i FokusKina, fram till nyligen känd som Svensk-kinesiska föreningen, en förening huvudsakligen finansierad med medlemsintäkter.)

Idén med integration är i grunden sympatisk. Den bygger på föreställningen att ett samhälle blir det bästa tänkbara om det plockar russinen ur den globala kakan, en smältdegel av kulturer, traditioner och sedvänjor som både berikar livet för människor och samhället i stort. Bevisligen är det inte riktigt så enkelt, ty samtidigt som vi får halloumi får vi hedersvåld, vi får både hummus och islamism. Denna lilla komplexitet behöver vi bli varse.

Att assimileras innebär att minoriteten kliver in som medlem i majoritetssamhället med samma rättigheter och skyldigheter. En öppen assimilation tvingar dig inte till någonting. Den innebär inte att du fråntas din rätt att utöva din religion eller klä dig hur du vill, men om du vill ha något av det samhälle du har flyttat till får du själv bjuda till.

Du får ta konsekvenserna av om du vägrar ta kvinnor i hand eller kräver heltäckande klädsel på arbetsplatsen, ty samhället anpassas inte efter dig. Det viker sig inte för minoriteters krav på särbehandling utan behandlar alla lika.

Kineserna kallar det tónghuà, 同化, ungefär ”sammansmälta”. Små delar blir en större enhet tillsammans. Inte i betydelsen klä sig lika och marschera i raka led utan i att finna någon gemensam nämnare när man delar samma yta att bo på. Tillit och igenkänning är en förutsättning för trygghet.

Genom en omlagd politik som kräver anpassning av den invandrade, ej av majoritetssamhället, kan vi också kväsa den miljardslukande integrationsindustri som vuxit fram som en effekt av den förda politiken.

Vi får förhoppningsvis även ett slut på alla käcka och orealistiska integrationsförslag från politiskt håll som dragit ett löjets skimmer över svenska politiker i flera decennier. Det vore en framgång i sig.

Tidigare bloggat:
Avskaffa integrationspolitiken
Integration kräver inget inbjudningskort
Integrationsindustrin
Centerns integrationsmirakel