Stefan Löfven har begått ett sommartal. Ingen vet varför ty statsministern hade absolut ingenting att säga. Det gavs inga nya besked, däremot passade Löfven på att berömma sig själv och regeringen för hur mycket den har gjort under de sex år han suttit vid makten. Skämmes tamigfan.

Bristen på ödmjukhet är slående. Den sitter i väggarna på Sveavägen 68, där inställningen är att regeringsmakten är till socialdemokratin given och att borgerliga valsegrar är en anomali, ett störande moment, ett tillfälligt avbrott från det normala. Trots det gigantiskt långa maktinnehavet under hela 1900-talet är det inte ett dugg främmande för Socialdemokraterna att skylla samhällsproblem på de få borgerliga regeringar som har kunnat tillträda.

Som om statsministerns pladder inte var illa nog framträdde justitieministern i söndagens Agenda där han kastade ur sig exakt samma inövade halvsanningar och bortförklaringar som han använt i flera års tid.

Morgan Johansson påstår att Sverige aldrig har haft fler poliser än nu. Det gäller polisanställda, för att vara tydlig. Han ignorerar då befolkningstillväxten, vilket är en ganska relevant parameter när det kommer till polisen. Polistäthet blir annars ett meningslöst begrepp. Faktum är att Sverige, räknat per capita, har färre poliser i dag än när Morgan Johansson blev justitieminister 2014. Svensk polis är enligt alla relevanta sätt att mäta underdimensionerad. Det regeringen nu gör är att bygga ut polismyndigheten, men den stora majoriteten kommer inte bli patrullerande poliser utan sitta bakom ett skrivbord.

Morgan Johansson kallar det för ”en samhällelig plikt” att vittna mot gängkriminella. Själv har han också vittnat, minsann. Var han hotad då? undrade programledaren. Johansson tvingades då medge: ”Nej, jag har ju en situation som gör att jag har ett [livvaktsskydd?]… Nej, det var jag ju inte, förstås.”

Justitieministern sitter i sitt elfenbenstorn och har ingen aning om vad som försiggår där utanför. Han uppvisar en närmast rambergsk världsfrånvändhet när han kallar människor som inte vittnar mot samvetslösa gängkriminella för ”ruttna”.

Löfven och Johansson. De är två av landets högsta politiska ledare i dag, och de har ingenting att komma med. Bara floskler, bortförklaringar och lögner. De är förstås inte ensamma. Hela den politiska eliten har under decennier glidit allt längre bort från vanligt folks vardag. Det är inte bara så att de inte förstår den, de förstår inte ens att de inte förstår den. Därför blir ministrarnas framträdanden ofta tondöva och verklighetsfrånvända. Allt de gör är otillräckligt, för sent eller både och.

Med en sådan politisk ledning är det inte konstigt att svenska folket enligt SOM-institutet ser mörkt på framtiden. Andelen som tycker att Sverige är på väg åt fel håll har aldrig varit högre än nu: 61 procent 2019 mot 39 procent 2012. Detta är händelsevis nästan hela den period som Löfven suttit vid makten.

Kanske är det så att även politik som bygger på floskler och bortförklaringar har ett bäst före-datum. Låt oss hoppas det, ty vi kan vara säkra på att regeringen kommer använda covid-19 i nästa valrörelse som förklaring till dess misslyckanden.

Tidigare bloggat:
Ett grannland i söder