Under den tid som det hedersrelaterade förtrycket förnekades eller relativiserades hette det att det var stigmatiserande att peka ut vissa grupper. Perspektivet var i stället att det som skedde kort och gott var ”mäns våld mot kvinnor”. Det gjordes ingen särskiljning mellan relationsvåld på fyllan och kulturbundet släktförtryck.

Detta perspektiv höll inte. Alla kunde se att kontroll, våld och dylikt förtryck var något annat i hederskontext än i en vanlig svensk relation. Sedermera kom till och med knasfeministerna i Fi att börja prata om ”våld i namn av heder”, även om just dessa knasbollar alltjämt fortsatt att relativisera problematiken.

En liknande resa har migrationsfrågan gjort. Det har gått olika fort för olika partier, och vissa kommer säkert aldrig att nå de nödvändiga insikterna, men den som minns hur debatten såg ut inför valet 2010 och 2014 kan se att det ändå har hänt en hel del.

Medan såväl Moderaterna som Kristdemokraterna har insett vilken dödlig cocktail som en stor asylinvandring, kravlös ”integration”, en universell välfärdsstat och ett brett och generöst bidragssystem är, har Socialdemokraterna vägrat acceptera detta enkla sakförhållande.

Stefan Löfven vet att det finns många krafter inom rörelsen som skulle slå bakut om han rakt av köpte den problembild som bland andra M, KD och SD framför. Därför har han hårdnackat vägrat att dra en parallell mellan invandringspolitiken och den eskalerande gängkriminaliteten.

Så sent som för några dagar sedan upprepade Löfven att han inte vill göra den kopplingen och att den som begår brott ska dömas för det, oavsett bakgrund. Statsministerns goddag yxskaft-svar ledde till en växande irritation hos både politiska motståndare och journalister. Till och med Aftonbladets ledarsida började anklaga regeringen Löfven för att sova.

I onsdagens partiledardebatt hände dock något. På en direkt fråga från Jimmie Åkesson svarade Löfven att det är ”glasklart” att det finns en koppling mellan stor invandring, misslyckad integration och kriminalitet. Sannolikt kom detta efter en längre tids interna diskussioner i partitoppen. De har förstås sett att Löfvens linje inte håller, att den går i förödande otakt såväl med verkligheten som med allmänhetens uppfattning.

Därför tillstod Löfven nu sambandet, och partiets vana trogen gjorde han det på ett sätt som bortsåg från faktumet att han ögonblicket tidigare hade haft en helt annan ståndpunkt.

Det är detta som skiljer välgrundade och respektabla omprövningar från opportunistens blöta finger i luften. Alla kan ändra ståndpunkt, och det är sunt om verkligheten kräver det. Men att som Löfven vända i 180 grader och sedan låtsas som om han aldrig tyckt något annat är bara falskt. Och väldigt sossigt.

Gängkriminaliteten är ytterst besvärande för regeringen. Det är helt uppenbart att Socialdemokraterna inte hade planerat för vare sig migrationspolitiska omsvängningar eller stora satsningar på polis och rättsväsende när Löfven blev statsminister 2014. Som jag påpekat många gånger fanns ordet ”polis” inte ens i det socialdemokratiska valmanifestet.

Sedan dess har regeringen konsekvent underskattat problemen. Justitieminister Morgan Johansson påstod 2017 att hans regering var på väg att knäcka gängen. Sedan dess har både ministern och hans chef med emfas hävdat att de gör allt för att just ”knäcka” gängen, nu senast genom att bocka av ett 34-punktsprogram som regeringen satte ihop efter att samtalen med oppositionen havererat.

Mycket lite har i praktiken hänt. Den enda synbart verkningsfulla åtgärden under Löfvens sex år vid makten var att höja straffet för grovt vapenbrott vilket gav häktningspresumtion.

”Vänta och se” blir nu regeringens allt mindre övertygande devis när den ställs mot väggen om brottsutvecklingen.

Det är två år kvar till valet. Löfvens enda hopp om att vinna detta är sannolikt en vikande kurva i antalet skjutningar och bombdåd. Och, förstås, Annie Lööf, som verkar ha gjort till sin nya livsuppgift att rädda Socialdemokraterna kvar vid makten.