Aftonbladet har gjort en granskning av ungdomar som blivit tungt kriminella och bland annat dömts för mord och mordförsök (tyvärr har flera av texterna senare lagts bakom betalvägg).

Vägen dit är den förväntade. Det började förstås inte med mord utan med en frånvarande pappa, skolk, småbrott och LVU-placeringar och andra insatser från socialtjänsten som inte ledde någonvart. Samhället står tämligen handfallet inför unga brottslingar. Lagstiftningen är inte anpassad för att hantera dem, skolan är det definitivt inte och socialtjänsten är bra på mycket men inte på kriminalitet.

Det har under alldeles för lång tid funnits en låt gå-mentalitet där samhället på alla nivåer dragit sig tillbaka och nonchalant sett på när stöket och respektlösheten eskalerat. En gränslöshet har spridit sig likt ett gift, och i dessa normkritikens tidevarv är det svårt att se detta som en olycka i arbetet. Allt tyder på att det tvärtom är fullt medvetet. När vi har politiker som försvarar bråk och stök på bibliotek med att det ”utmanar tysthetsnormen” och att det är främlingsfientligt att kräva tystnad och lugn, har vi nått ett nytt stadium av dumhet.

Nu befinner vi oss i en situation där åttaåringar rånas av ungdomsgäng, där bibliotekarier, brevbärare och busschaufförer blir utsatta för hot och våld på jobbet och där ungdomar som nätt och jämnt odlat fjun på hakan har hunnit bli fullärda gangsters.

Inrikesminister Mikael Damberg säger att det krävs nya statliga insatser för att bryta nyrekryteringen till gängen och förebygga att unga blir mördare. Visst är det så, men samtidigt missar ministern grundproblematiken som handlar om att vi med öppet visir byggt ett samhälle som ser mellan fingrarna på ungas misskötsamhet från dag ett.

Den som aldrig sätter ned foten och kräver respekt, kommer ingen till slut respektera. Detta är Sverige i dag. Den som tappar omgivningens förtroende och respekt har alltid svårt att vinna det tillbaka. Det är för evigt skadat. Detta gäller på individnivå – för ett helt land är det av givna skäl ännu knepigare.

Jag tror att lösningen i grunden är ganska simpel om än inte helt enkel eftersom den kräver ett slags omstart i hur vi ser på barn, unga och misskötsel och att den praktiseras överallt. I ett samhälle som präglas av tomt prat om ”värdegrund” i stället för tydlighet och handling är en sådan förändring tämligen osannolik.

Det finns förskolepedagoger som menar att de kan se tecken i mycket tidig ålder på vilka barn som riskerar att hamna i trubbel när de blir lite äldre. Börja där då. Ställ krav på föräldrarna. Våga vara en auktoritet. När barnen blir äldre och ställer till med fanstyg – var noga med att föräldrarna, inte ”samhället”, bär huvudansvaret. Se skolk som en allvarlig varningssignal, inte något att rycka på axlarna åt. Bekämpa all skadegörelse hårt.

Att gå hårt åt småbrottsligheten är i polisiär mening en klassisk metod som bland annat praktiserats i New York med mycket goda resultat. Barn och unga måste tidigt se och uppleva att negativa handlingar får konsekvenser. Så är det inte i dag, och det krävs inte ett särskilt gammalt barn för att utnyttja detta. Ungdomar vet i dag mycket väl hur de ska springa ärevarv runt socialtjänsten och frivården när de begått brott.

Apropå att se tecken tidigt berättade en kollega om en person som i sin ungdom slog sönder en busskur. ”Han sitter dömd för mord i dag.” Detta betyder självfallet inte att alla som begår skadegörelse kommer bli tungt kriminella. Men det är ett varningstecken som måste tas på allvar och ge tydliga konsekvenser när det inträffar.

Som så ofta förr kan vi inte undfly faktumet att det finns en migrationsaspekt. I Aftonbladets granskning är det noterbart att av 58 unga dömda mördare sedan 2015 har 11 flyktingbakgrund. Landets lagstiftande församling har således om inte skapat så åtminstone kraftigt förstärkt problemet med unga kriminella genom sin migrationspolitik och verkningslösa integrationspolitik. Unga kommer till Sverige och mördar.

I debatten pratas det mycket om hårdare straff, ett antal partier vill nu till och med ta bort straffrabatten för unga som fyllt 18. Detta är helt rimliga åtgärder, men de kommer inte stoppa fler från att bli kriminella tidigt.

För att komma till bukt med detta krävs ett nytt perspektiv som bygger på tydliga markeringar tidigt och ett betydligt större fokus på föräldraansvaret, som i dag nästan inte ryms alls i debatten. Den som har satt barn till världen har faktiskt ansvaret för dem tills de blir myndiga.

Hindret för en förändring stavas sannolikt Värdegrunden, som förbjuder såväl eget ansvar som hårdhet mot brott.