Fem år har gått sedan statsministern och ett gråtande grönt språkrör inför den samlade pressen uppmanade asylsökande att välja andra länder i sin jakt på ett bättre liv. Sverige var fullt, var det fram tills då helt förbjudna budskapet. Då hade det svenska mottagandet hunnit kollapsa och människor bussades runt i väntan på att Migrationsverket skulle hitta någonstans att inkvartera dem för natten.

Ropen från lokalpolitiker om att de inte kunde ta emot fler hade dock kommit betydligt tidigare. Flera av dem var Löfvens egna partivänner. Men regeringen, vars historieskrivning nu är att den tog över en ohållbar politik (som den stod bakom) och sedan tog ansvar genom att lägga om den (ett drygt år efter att den tillträtt), körde ända in i kaklet.

Den 24 november 2015 blev en brytpunkt, ett magiskt datum. Om du hade registrerats före detta datum hade du som ensamkommande goda chanser att få stanna.

2015 kom över 35 000 ensamkommande till Sverige. Många hade ”tappat” sina identitetshandlingar, påstod sig vara minderåriga och behandlades också så. De visste att det ökade chansen att få asyl. I denna grupp fanns ekonomiska lycksökare, vuxna män som inte alls borde ha behandlats som barn, men också riktiga barn och unga killar som gjorde sitt bästa för att passa in i det nya landet.

Under åren som följde träffade jag i mitt dåvarande arbete dussintals ensamkommande män. Mitt intryck var att det rörde sig om en väldigt heterogen grupp. Här fanns kriminella med drogproblem, personer som uppenbart var äldre än de uppgivit men också unga, driftiga och artiga killar som lärt sig språket imponerande snabbt, studerade, jobbade extra på kvällar och helger och efter en kort kontakt med socialtjänsten ordnade eget boende.

Hur många av dem som på riktigt hade asylskäl är omöjligt för mig att bedöma. Men många har förstås reagerat för att det bland dem som beviljats uppehållstillstånd finns många som ogenerat reser hem och hälsar på släkt och familj. Landet de beskrivit som hot mot dem var inget hot så fort de fått uppehållstillstånd i Sverige.

Regeringen införde en halvamnesti när den stiftade den så kallade gymnasielagen, en lag som skulle ge personer över 18 som saknade skyddsskäl en andra chans att få stanna. Plötsligt blev det ett asylskäl att studera på gymnasiet. Efter avklarade studier behövde den enskilde ordna en tvåårig anställning för att få stanna i Sverige. Maken till bisarr lagstiftning har sällan skådats.

Nu vill regeringen mildra kraven betänkligt – det ska räcka med en ettårig anställning och remissinstanserna har bara timmar på sig att svara. Skälet som uppges är pandemin, men det är troligt att Miljöpartiet hade drivit igenom detta i alla fall. Pandemin blev den perfekta ursäkten, men utan den hade det alltid varit möjligt att använda den stigande arbetslösheten som ett argument. Eller vad som helst. Det finns en stor lobby som i åratal har drivit de afghanska männens sak, och den hade inte nöjt sig med att alla ansträngningar skulle sluta i utvisning.

Gymnasielagen var ett försök till förtäckt amnesti. Lagen var hastigt framtagen, illa beredd och fick förödande kritik från Lagrådet. Domstolarna visste inte ens hur den skulle tillämpas, och runt om i landet slet både skolor och socialtjänst med att försöka tolka den.

Att regeringen nu på rekordsnabb tid vill ändra i gymnasielagen för att ingen ensamkommande ska kunna utvisas är inte ett dugg förvånande. Detta var hela tiden tänkt att landa i en sorts amnesti, även om Socialdemokraterna passat sig för att använda det ordet.

Det passar nämligen inte in i partiets retorik om en stramare och långsiktigt hållbar migrationspolitik att ge en utvald grupp män utan skyddsskäl permanent uppehållstillstånd. Men det är så det kommer att bli, det inser de flesta.

Hur Centerpartiet ska slingra sig för att lyckas motivera att den stödjer denna ändring blir intressant att se. Annie Lööf hävdade efter att partiet gett gymnasielagen grönt ljus att det minsann ”får vara slut på” tillfälliga lagar.

I dessa dagar, fem år efter den beryktade hösten 2015, publicerar DN reportage om hur ensamkommande ”flyr” Sverige. Det rör sig om personer som fått avslag i alla instanser. De flyr förstås inte, de avviker för att undgå utvisning till sitt hemland. Många tar sig till Tyskland.

Medan vissa medier har nyanserat bilden av de ensamkommande fortsätter DN som om det var 2014. Den attityden födde absurditeter som gymnasielagen, en sorts lagstiftning som åsidosätter den hyllade asylrätten, ger skydd till personer utan skyddsbehov och allt detta till enorma kostnader för skattebetalarna.

Samtidigt ska sägas att vi mitt i allt detta bör komma ihåg att det är större sannolikhet för en motiverad ung person från Afghanistan att bli bidragande till samhället än för en fembarnsmor från Kongo-Kinshasa (även om de unga männen, vilket också bör nämnas, är en betydligt mer brottsaktiv grupp). Just nu, genom den ökade kvotflyktinginvandringen, är det snarare den sistnämnda gruppen som anländer. Men den har åtminstone, till skillnad från de flesta afghaner, dokumenterade skyddsbehov.

Tidigare bloggat:
Sveriges sämst bevarade hemlighet