I mitt förra jobb stötte jag på begreppet för första gången: självförsörjande på bidrag. Begreppet avser en person, eller mer vanligt en familj, som genom statliga ersättningar och bidrag som barnbidrag, flerbarnstillägg och bostadsbidrag sammantaget får en så hög månadsinkomst att försörjningsstöd inte längre är nödvändigt.

En sådan familj kunde avslutas på försörjningsstödsenheten såsom varande ”självförsörjande”, även om försörjningsbördan förstås fortfarande låg på skattebetalarna.

I en migrationspolitisk debatt nyligen mellan Sverigedemokraternas Jonas Andersson och migrationsminister Morgan Johansson påpekade Andersson den viktiga distinktionen mellan begreppen ”sysselsättningsgrad” och ”självförsörjningsgrad”. Svensk debatt förs uteslutande utifrån den förstnämnda definitionen, till vilka enligt SCB alla som under mätperioden arbetat minst en timme i veckan räknas. Det är alltså långt ifrån egen försörjning och ett ganska meningslöst mått över huvud taget.

Som jag bloggade om i fjol undersökte Entreprenörskapsforum vid Örebro universitet (läs rapporten här) den mer intressanta självförsörjningsgraden. De definierade självförsörjning som en inkomst på minst fyra prisbasbelopp vilket motsvarar ungefär 50 procent av medianinkomsten i Sverige (och utgör OECD:s definition för relativ fattigdom). Det innebär 12 600 kronor i månaden och är således en så låg inkomst att personen kan ha rätt till statliga bidrag som bostadsbidrag för att klara hyran.

Efter att ha studerat mätperioden 1990-2016 konstaterades följande:

  • En majoritet av de utrikesfödda hade under perioden 1990-2016 inte uppnått självförsörjning
  • 2016 var drygt 600 000 utrikesfödda bidragsberoende
  • 2016 var (högt räknat) 38 procent av personer med härkomst i Afrika och 36 procent i Mellanöstern självförsörjande
  • Under mätperioden 1990-2016 tog det för hälften av de utrikesfödda fyra till fem år att uppnå definitionen av sysselsättning och 12-13 år att uppnå självförsörjning

Detta är siffror som regeringen inte vill kännas vid, vilket är förståeligt. Men att oppositionen valt att inte fokusera på dem i debatten tyder på antingen en beröringsskräck med obekväma fakta eller ren och skär lathet. Det dröjde länge innan Moderaterna begrep hur lång tid det tog för utrikes födda att komma i sysselsättning, och när moderatledaren väl började använda dessa uppgifter i debatten var de redan gårdagens nyheter.

Att Jonas Andersson gjorde ett försök i debatten mot Morgan Johansson hedrar honom, men migrationsministern valde naturligtvis att ignorera fakta och i stället berätta hur stor andel läkare som är utrikes födda. För honom spelar verkligheten ingen roll så länge statistiska kullerbyttor som SCB:s offentliga statistik över antalet sysselsatta kan lägga denna bild tillrätta i regeringens favör.

Det har nu gått så långt att det betraktas som helt normalt att inte vara självförsörjande i Sverige. Detta samtidigt som det offentliga ges allt större åtaganden.

Det där strävsamma folket, som svenskarna gjorde sig kända som i Amerika, finns fortfarande. Men det är en krympande andel av totalbefolkningen. Allt färre som arbetar förväntas försörja alltfler som inte gör det, och detta betraktas numera som en oundviklig utveckling för den humanitära stormakten. Något vi helt enkelt får leva med.

Jag saknar den där stoltheten i att försörja sig själv, att stå på egna ben. Det betyder inte att man inte kan bli sjuk eller behöva hjälp någon gång under sitt liv utan utgör snarare en ryggrad i samhällskroppen, ett klargörande av vad som måste vara normalläget: att alla arbetar och försörjer sig själva i möjligaste mån.

Statsministerns ständigt upprepade floskel ”alla som kan arbeta ska arbeta” betyder ingenting när vi vet hur det faktiskt ser ut. Hundratusentals invandrare försörjer sig inte alls själva och regeringen väljer att förtiga detta faktum.

När vi har över 600 000 utrikes födda som inte klarar av att försörja sig utan det offentligas hjälp spelar det faktiskt föga roll hur många procent av läkarna som är utrikes födda.

Se även:
Kritik mot att bidrag marknadsför Sverige

Tidigare bloggat:
Kompetensregnet som blev en kostnadsbomb