Hur bra är egentligen Sverige på att integrera invandrare? Den frågan borde vara tämligen genomdiskuterad vid det här laget efter att debatten pågått i 30 år, visserligen med varierande intresse och intensitet.

Ändå är den år 2020 mer högaktuell än kanske någonsin tidigare. Särskilt som Sverige fortsätter att ta emot fler asylsökande än våra nordiska grannländer tillsammans.

Integrera i vad? måste bli första motfrågan. ”På arbetsmarknaden” blir oftast svaret. I debatten låter det ofta som att Sverige är rätt framgångsrikt i just arbetsmarknadsintegration av nyanlända. Ofta nämns hur stor andel utrikesfödda kvinnor som kommer i arbete här jämfört med i många andra europeiska länder.

Även om det finns undantag, som Expressens ofrivilligt komiske krönikör Lars Lindström och gänget på ETC som hävdar att Sverige är oerhört bra, ja rent av världsbäst på just integration, medger alltfler numera att så faktiskt inte är fallet.

Svensk integration är inte alls bra, inte ens om definitionen begränsas till arbete och försörjning och vi exkluderar allt annat som kan förväntas av en välintegrerad människa (språk, kunskap om och respekt för det nya hemlandets kultur och så vidare).

Ett problem i debatten är att officiell SCB-statistik använder så yviga och förlåtande mått på vad integration på arbetsmarknad är, att den blir meningslös. Det har gjorts vissa försök, av bland andra före detta riksdagsledamoten Staffan Danielsson med hjälp av Riksdagens utredningstjänst, att få fram mer tillförlitliga uppgifter på hur lång tid arbetsmarknadsetableringen tar för utrikes födda. Men ingen har nått ända fram.

Nu har det äntligen kommit en seriös studie som tar avstamp i det vi redan vet och tittar på hur det egentligen ser ut under en lång mätperiod på 25 år. Den kommer från Entreprenörskapsforum (PDF) vid Örebro universitet (kolla även deras webbseminarium om rapporten).

Det som gör deras studie intressant är att de vid sidan om sysselsättningsmåttet även lyfter in det betydligt mer relevanta måttet självförsörjningsgrad.

De definierar självförsörjning som en inkomst på minst fyra prisbasbelopp vilket motsvarar ungefär 50 procent av medianinkomsten i Sverige (och utgör OECD:s definition för relativ fattigdom).

Det är en ganska generös tolkning av vad självförsörjning är och motsvarar 12 600 kronor i månaden, vi vet att en person med många med inkomst sannolikt är berättigad till vissa bidragsutbetalningar (som bostadsbidrag/tillägg). Men det är en hyggligt rimlig definition.

För att ge en liten bild av hur utvecklingen har sett ut kan vi börja med en titt på hur andelen utrikesfödda i den svenska befolkningen har utvecklats sedan 1960:

Rapportförfattarna konstaterar att vi sedan 1970-talet har sett en stadig försämring av arbetsmarknadsintegrationen av utrikesfödda. Därtill har de som bekant, och som synes ovan, blivit en avsevärt större andel av befolkningen och antalet i synnerhet från länder som har väldigt lite om ens något gemensamt med Sverige har vuxit kraftigt.

Det är sedan tidigare känt att utrikesfödda som grupp (det finns förstås enorma variationer beroende på ursprungsland) har lägre utbildningsnivå, lägre faktisk färdighetsnivå och sämre läsförmåga. Ju yngre en person är vid invandringstillfället, desto mindre blir skillnaderna till den inrikesfödda befolkningen. Det är således betydligt lättare att integrera en sexåring än en 60-åring.

Studien har en bred mätperiod, 1990-2016, och konstaterar bland annat att:

  • En majoritet av de utrikesfödda har under perioden 1990-2016 inte uppnått självförsörjning.
  • 2016 var drygt 600 000 utrikesfödda bidragsberoende.
  • 2016 var (högt räknat) 38 procent av personer med härkomst i Afrika och 36 procent i Mellanöstern självförsörjande.
  • Under mätperioden 1990-2016 tog det för hälften av de utrikesfödda fyra till fem år att uppnå definitionen av sysselsättning och 12-13 år att uppnå självförsörjning.

Studien innehåller gott om intressant statistik som många kritiker av den förda migrations- och integrationspolitiken sannolikt redan begripit utan att ha sett den. Vi har kunnat se det i skenande kostnader för integrationspolitiken i form av allt från integrationsprojekt till lönebidragsanställningar för att nämna några få.

Ty nog har det varit en ytterst märklig hållning av politiker och debattörer att påstå att Sverige behöver asylinvandring för att trygga kompetensförsörjningen inom bland annat välfärdssektorn när den nakna statistiken visar att asylinvandrare som grupp tvärtom är en kostnad för mottagarlandet. Det är egentligen inget att diskutera.

Detta faktum bemöts därför ofta med känsloargument, infantila utspel om att ”vi har råd” och anekdotisk bevisföring. Titta, Hamid där driver en kiosk. Kolla, Mohammed jobbar som läkare. Och min granne Fatima arbetar faktiskt inom äldreomsorgen.

Jo, för all del. Det är ju jättebra. Men om vi ska titta på kollektivet utrikesfödda är bilden mindre smickrande. Där har vi den samhällsekonomiska kostnaden. (Det sociala och kulturella priset har vi redan diskuterat i tidigare texter.)

Vi kan konstatera att det utlovade kompetensregnet inte ens blev ett lättare duggregn. Det blev en kostnadsbomb. Alla, förutom ett fåtal personer, förstår rimligen detta. Men det tycks inte ha påverkat en majoritet av riksdagens partier att faktiskt lägga om politiken på allvar. Regeringens officiella linje är att arbetsmarknadsintegrationen nu går rekordsnabbt, men den bryr sig över huvud taget inte om måttet ”självförsörjningsgrad”.

Nu är migrationspolitiken begravd i en parlamentarisk kommitté vars inriktning inte är en nödvändig skärpning utan tvärtom öppnar upp för en fortsatt liberalisering, något bland andra Moderaterna varit öppet kritiska till.

Sveriges folkvalda vill sålunda varken ta till sig fakta eller göra några konsekvensanalyser av sin egen politik. Det är därför, all tillgänglig statistik till trots, rimligt att anta att inget i grunden kommer att förändras. Inflödet kommer fortsätta, integrationsproblemen eskalera och med detta även många av de problem vi kan relatera till asylinvandringen.

Ty så vill regering och riksdag uppenbarligen ha det.

Läs även:
Rebecca Weidmo Uvell

Lyssna på: 
P1 Morgon om studien