Jag besökte en syrisk familj i arbetet nyligen. Syftet med besöket kan vi lämna därhän, men det slog mig hur välfungerande familjen var jämfört med många som kommer som kvotflyktingar. Det som framför allt är besvärligt för många, inklusive denna familj, är att lyckas få ett förstahandsavtal på en bostad.

Denna familj flydde en riktig bostad och riktiga jobb i hemlandet. Kvotflyktingarna kommer ofta från flyktingläger, det vill säga plåtskjul med stampat jordgolv. De vet inte vad en lysknapp är. De har aldrig öppnat en dörr med nyckel eller satt på en spis.

Steget för dessa människor till att bli självförsörjande i ett högspecialiserat land som Sverige är gigantiskt. Krasst räknat kommer flertalet aldrig komma i närheten av en egen försörjning. Barnen kan det förstås gå bättre för.

Det är viktigt att ha sådana aspekter med sig när vi diskuterar migrationspolitik. Ulf Kristersson säger nu att han vill ha en invandring som inte är belastande för Sverige. Jag vet inte vad moderatledaren vet om kvotflyktingar, eller vad han lägger i begreppet belastning, men det är självfallet så att dessa människor – på gruppnivå – är en större ekonomisk belastning för mottagarlandet än en välfungerande syrisk familj. Kulturkrockar ej inräknade.

Trots att Sverige varit ett asylmottagarland i decennier och vi vet mycket väl hur det har gått, fortsätter vissa att envisas med att vi behöver en ännu större asylinvandring – av ekonomiska skäl. Kulturkritikern Stefan Jonsson tar i från tårna när han kallar migrationskrisen 2015 för en framgångssaga. Inte bara moraliskt (han verkar få något vått i blicken över att många valde att ta sitt pick och pack och migrera till just Sverige) utan även ekonomiskt.

Denna myt frodas alltså fortfarande, och akademiker försöker sig på att med allsköns snillrika metoder ”bevisa” hur ekonomiskt lyckad asylinvandringen varit. Ibland med infantila argument som att kommunerna gick plus för att staten sköt till statsbidrag. Eller att kommunerna fick ett tillskott på barn (som om detta inte medförde några som helst kostnader).

För att citera Stefan Jonsson:

Allt som behövdes var att Riksbanken fick framställa fler kronor som staten betalade ut till kommuner, företag och organisationer.

Lätt som en plätt! Det är ju bara att skjuta till lite mer pengar. Varifrån dessa pengar kommer – en hårt beskattad och hunsad befolkning – ignoreras alltid. Denna nationalekonomiska Åsa Nisse-nivå fördummar hela debatten. Statsministerns eget bidrag till debatten är att asylinvandringen ”blir en förtjänst för samhället lite längre fram”.

Vi vet bakgrunden till att sådana som Jonsson drömmer sig tillbaka till just 2015. Det var tiden innan fyra av riksdagens partier anslöt till en mer verklighetsbaserad syn på migrationspolitiken. I september det året stod statsminister Stefan Löfven på Medborgarplatsen i Stockholm och utbrast att hans Europa inte bygger murar. Målet var inställt på att ta emot alla som ville komma till Sverige. Gränsen var öppen, det var bara att komma. Det gick inte att sätta ett tak på hur många som kunde tas emot, ty det skulle ”bryta mot konventioner, hette det.

Och kom, det gjorde folk. Löfven och hans regering fick precis som de ville. Blott två månader senare tvingades de gråtande och beklagande dra i nödbromsen. Så långt sträckte sig vänsterns ”solidaritet”. Ideologin och flyktingpopulismen krockade med verkligheten.

Det finns gott om fakta på att Stefan Jonsson sitter och fabulerar när han kallar asylmottagandet 2015 för en framgångssaga. Vi vet hur det gick tidigare och vi vet hur det går för de som asylinvandrar nu. Det är inte så svårt att mäta. Sannolikheten att människor från samma länder skulle klara sig avsevärt mycket bättre i dag än fram till 2016 är ganska liten.

En avgörande fråga är självförsörjningsgraden. Entreprenörskapsforums studie, som jag skrivit om tidigare, visar att utomeuropeiska invandrare i betydligt lägre grad blir självförsörjande. Efter att ha studerat mätperioden 1990-2016 konstaterade de att:

  • En majoritet av de utrikesfödda hade under perioden 1990-2016 inte uppnått självförsörjning
  • 2016 var drygt 600 000 utrikesfödda bidragsberoende (not: i dag uppges siffran vara närmare 700 000)
  • 2016 var (högt räknat) 38 procent av personer med härkomst i Afrika och 36 procent i Mellanöstern självförsörjande
  • Under mätperioden 1990-2016 tog det för hälften av de utrikesfödda fyra till fem år att uppnå definitionen av sysselsättning och 12-13 år att uppnå självförsörjning

Detta är inga nyheter för den som hängt med lite. Siffror från SCB, som Stiftelsen The Global Village låtit ta fram för sin rapport Fakta för förändring, visar ungefär samma sak. Inte heller syrier är på gruppnivå särskilt framgångsrika. Åtminstone inte än. Endast en tredjedel är självförsörjande. Syrierna är i dag en kvarts miljon i Sverige så hur det går för denna grupp spelar roll.

Det är således inte så svårt att se att asylinvandring är en ekonomisk belastning, vad än flykting- och bidragsvänsterns fabulerande ekonomer kommer fram till. Därtill har vi den kulturella belastningen, som inbegriper allt från framväxande klansamhällen och barngiftermål till hedersproblematik och religiös extremism.

Medan det blivit något mer öppet för att diskutera ekonomiska konsekvenser av politiken är det fortfarande tabu att reflektera över de kulturella effekterna. Sannolikt kommer svensk offentlighet, i vanlig ordning för sent, tillåta även den diskussionen tids nog.

Tidigare bloggat:
Bidragsförsörjning som norm
Kompetensregnet som blev en kostnadsbomb


En framgångssaga?