Enligt en mätning från Plikt- och prövningsverket är intresset för att mönstra lågt bland utlandsfödda. Hur kan det komma sig? Är det möjligen så att vi har en stor grupp människor som inte ser Sverige som sitt land utan har andra lojaliteter?

Aftonbladet-skribenten Noor Karim, vars hela livsluft tycks vara självömkan för sig och sin grupp, har sin teori klar. Hon förstår den som inte vill göra lumpen. Det är, som hon uttrycker det, ”svårt att känna lojalitet till landet som misstänkliggör en.” Sverige som land skulle alltså misstänkliggöra utrikesfödda som grupp. Och kanske särskilt unga. Det är ett hårresande påstående. Men inte för att komma från nämnda ledarsida.

Få andra länder ger människor möjligheter som Sverige – utan krav på någon som helst motprestation. Du behöver inte vara medborgare, arbeta eller ens ha lärt dig språket. Den skattefinansierade godisskålen finns där för dig ändå. I synnerhet för unga finns det mycket att ta del av. Du kan studera och skaffa dig en bra utbildning helt avgiftsfritt. Du kan delta i en myriad av aktiviteter på fritiden, oftast utan att betala något eller till en låg kostnad.

Trots att världen ligger för deras fötter finns det en grupp som ständigt klagar. De är aldrig nöjda och framför allt inte tacksamma. En smula ödmjukhet inför vad landet Sverige ger dem, bekostat av andra, synes aldrig till. Noor Karim tycks vara en av dem.

När Karim skriver att hon önskar att det var lätt att sjunga nationalsången men att strofen ”ja jag vill leva jag vill dö i Norden” klingar rätt falskt är det lätt att ställa frågan vad i hela friden hon gör i ett land som ogillar henne så. Vad gör hon här?

Självömkan som profil är sällan klädsam. Noor Karim tillhör just den typen av skribenter som nyttjar en amerikansk import av identitetspolitiska och postkoloniala analyser helt utan verklighetsanknytning till svenska förhållanden. Tanken att rasism skulle vara orsaken till det låga intresset hos personer med utländsk bakgrund att försvara Sverige är befängd. Åtminstone kunde man ju förvänta sig att skribenten i fråga backar upp sina påståenden med fakta. Men här finns ingenting, som så ofta när den socialdemokratiskt anstuckna ledarsidan slår till.

Frågan är dock intressant. Varför är intresset för att försvara Sverige så mycket lägre bland gruppen med föräldrar födda utanför Norden? En rimlig gissning (eftersom vi inte vet svaret på den specifika frågan) är att det handlar om bristande anknytning till landet i fråga. Många som invandrat eller har föräldrar som invandrat känner mer anknytning till hemlandet än till Sverige. Detta mönster kan vara intakt flera decennier efter invandringsdatumet.

Det politiska etablissemanget har möjliggjort detta genom att i åratal uppmana invandrare att främja sin egen kultur och ömsom förneka existensen av en svensk motsvarighet, ömsom driva med den. Det har kallats mångkultur, men resultatet har blivit monokulturer som lever segregerat.

Jag bloggade om svenska folkets stridsvilja efter den ryska invasionen av Ukraina i fjol och reste frågetecken kring hur många som skulle vara beredda att stanna och slåss. Den frågan är fortfarande lika relevant.

Då fastslogs att sverigedemokrater, moderater och kristdemokrater är betydligt mer villiga att ta upp vapen i händelse av krig än miljöpartister, vänsterpartister och sossar. Nu har vi även en etnisk dimension till detta.

Vi kan drista till att konstatera att vid ett angrepp mot Sverige skulle de förhatliga vita männen stå i första ledet för att med vapen i hand försvara landet och alla invånares frihet och trygghet. Men det finns säkert en intersektionalistisk analys av det också.

Well, there it is.