Det finns en scen i Ridley Scotts film Gladiator som satt sig i minnet. Den stolta romerska armén står stridsberedd i skogarna mot en underlägsen fiendearmé som vägrar inse styrkeförhållandena, eller bara inte bryr sig. De är där för att slås till sista man.

– People should know when they’re conquered.
– Would you, Quintus? Would I?

I dessa tider, när vi har ett fullskaligt krig runt knuten, är det omöjligt att skaka av sig funderingar om svensk försvarsförmåga. Och försvarsvilja. Vad är gemene man egentligen beredd att göra i händelse av en allvarlig kris? Hur skulle vi agera? Vad är vi beredda att offra?

Skulle vi likt Calle Schulman ”dra” för att vi inte är nationalister nog att försvara landet? Nu är visserligen Schulman en sällsynt bedrövlig människa som kallar vårdpersonal för ”skit” och är full av sin egen förträfflighet under dygnets alla timmar. Men hans ovilja att ta ett vapen i hand för att försvara Sverige är knappast unik.

Här, tror jag, skiljer sig svensken och ukrainaren åt. Tror någon verkligen att vi skulle se köer av utlandssvenskar som återvände hem till fäderneslandet för att slåss mot en angripare? Det är inte ett tänkbart scenario ens i ett fantasifullt filmmanus. Jag kan tänka mig att vi i detta läge skulle ha betydligt större glädje av invandrare från krigshärdar som sett skillnaden mellan västerländsk demokrati och Mellanösternkaos i hemlandet.

Svenskens oförmåga att försvara Sverige beror nog inte så mycket på att folk i gemen tycker särskilt illa om sitt land. Däremot råder en bred förvirring om vad landet som ska försvaras egentligen är – och för vem. Under decennier har själva stommen i en välfungerande stat – det militära försvaret, gränsförsvaret i form av tull, det inre försvaret i form av polis och säkerhetspolis – behandlats med en förbluffande nonchalans av politikerklassen.

Ja, själva nationsbegreppet har baktalats och skämtats bort. Hur många gånger har inte den mediala, kulturella och politiska eliten skrattat åt idén att Sverige ens skulle ha en egen kultur? Allt, har det predikats, är ju importerat.

Parallellt med denna mentala nedmontering av Sverige som nation och begrepp har allt lull-lull – från hbtq-certifierade kommunala verksamheter till feministisk snöröjning och menskonst – tillåtits svälla och ta alltmer plats i både budgetar och det offentliga medvetandet. Det irrelevanta, det fåniga, det infantila, har fått kosta alltmer.

I en undersökning visar det sig att sverigedemokrater, moderater och kristdemokrater är betydligt mer villiga att ta upp vapen i händelse av krig än miljöpartister, vänsterpartister och sossar. Inte ett dugg förvånande, men ändå bra information att ha. Särskilt när de sistnämnda säger sig ”älska Sverige”. Socialdemokratin älskar ingenting utom makten, och dess sympatisörer är alltså inte ens beredda att försvara landet som partiet säger sig ha byggt.

En förankrad känsla om vad som är viktigt på riktigt, vad som måste prioriteras, finns vare sig bland politiker eller väljare. När finansministern pratar om en ”beredskapsskatt” är det ett tecken på oviljan eller oförmågan att göra relevanta prioriteringar. Även när krigsrisken har ökat.

Regeringen är inte beredd att stryka oväsentligheter som familjevecka eller anda höjda bidrag för att i stället lägga dessa resurser på militären, polisen och tullen. Tydligare kan politisk impotens och olämplighet för uppdraget att styra ett land knappast beskrivas. Men väljarna belönar den här sortens politiskt ledarskap.

I dag är föreställningen om att det finns en stolthet i att slåss för sitt land – inte nödvändigtvis för sin kung eller regering utan för jorden, luften och sjöarna, för marken, ägorna och den egna familjen – något som människor läser om på historielektionerna. Det är ohippt och lämpar sig inte för dem som ser sig som anywheres.

Jag har svårt att komma ifrån känslan att många nu vurmar för ett svenskt Natomedlemskap för att slippa slåss. De ser på medlemskapet som en försäkring, som ett sätt att köpa sig fri från det obehagliga. Det är både fegt och naivt.

Genom att etablera känslan att någon kommer till vår hjälp ifall vi angrips, kan mången latteliberal luta sig tillbaka och fortsätta driva med och skämta om det land de nog aldrig varit intresserade av att försvara ändå.