Det har gått snart 30 år sedan passagerarfärjan MS Estonia sjönk. Redan timmar efter olyckan framkom vittnesmål om att fartyget tappat sitt bogvisir som i sin tur dragit med sig rampen och att vatten kommit in på bildäck den vägen. Den internationella haverikommissionen JAIC ägnade tre år åt att bekräfta den hypotesen.

Denna bekräftelsebias gjorde att utredningen trampade snett redan från första steget och kom dels att så djup misstro bland överlevande och anhöriga, dels ge utrymme för allehanda konspirationsteorier. Eftersom haverikommissionen redan ansåg sig veta svaret fanns ingen anledning att göra en systematisk undersökning av vraket.

Jutta Rabe och Gregg Bemis försökte styrka alternativa teorier genom dykningar på vraket runt millennieskiftet. Det krävdes dock synnerligen livlig fantasi för att hitta några hål på deras filmer. Men 2020 företogs nya dykningar på Estonias vrak under ledning av journalisten Henrik Evertsson, som ledde ett TV-team till vraket.

Det de hittade var uppseendeväckande. Ett flera meter stort hål i skrovet runt vattenlinjen skakade om både överlevande och Estoniaexperter och ledde till att programmet belönades med Stora journalistpriset, något som retade andra erfarna journalister.

Vad var det då som Evertsson och hans team hittade? Där går teorierna isär, men fyndet ledde till att Haverikommissionen beslöt sig för en ny undersökning av Estonias vrak. Bara det får sägas vara en stor framgång, även om priset för Evertsson blev ett åtal för brott mot gravfriden.

I stället för att beordra en fullständig dokumentation av den förlista passagerarfärjan kort efter olyckan beslöt politikerna att lägga så kallad gravfrid över Estonias förlisningsplats, vilket gjorde vidare undersökningar av vraket omöjliga. Eller åtminstone mycket besvärligare.

Då dåvarande kommissionen JAIC lät bärga bogvisiret, men det gjordes aldrig ansträngningar att systematiskt eliminera alternativa teorier till förlisningen med fakta från vrakplatsen. Därmed lyckades JAIC aldrig förklara varför Estonia sjönk så snabbt och varför hon sjönk på det sätt hon gjorde – med aktern först. Estonia flöt aldrig upp och ned utan sjönk på mindre än en timme. Det hade kommit in vatten under bildäck, och detta styrkes av ett flertal överlevande som själva hade sett vattnet i korridorerna.

Efter dokumentären Estonia – fyndet som ändrar allt började den svenska Haverikommissionen göra undersökningar, och i juli i år dök de på vraket igen. För första gången filmades bildäcket. Det tog alltså nästan 30 år innan den svenska staten officiellt lät skicka in en kamera på Estonias bildäck. Andra har högst sannolikt varit där otaliga gånger redan kort efter olyckan.

I samband med de senaste dykningarna bärgades även bogrampen. Utredningsordförande Jonas Bäckström konstaterar:

Det kommer till exempel vara intressant att undersöka status på dörrar och luckor, om de är öppna eller stängda. Hur vattnet kan ha flödat från bildäck ner till utrymmena under bildäck. Det finns mycket som vi vill titta på för att ytterligare förstå händelseförloppet.

Det som görs nu är rätt och riktigt. Men det borde ha gjorts redan månaderna efter olyckan. Fynden som görs nu efter så lång tid kan vara mer svårtydda. Den nya haveriutredningen, som ska ses som ett komplement till 1997 års rapport och inte en helt ny, bär onekligen drag av större seriositet. Fartyget har fotograferats och en 3D-modell tagits fram.

En uppgift från den gamla rapporten har redan vederlagts, och det är att Estonia skulle ha varit sjövärdig när hon lämnade hamnen i Tallinn på kvällen den 27 september 1994. Så var inte fallet. Huruvida haverikommissionen kommer lyckas tillbakavisa fler uppgifter i den tunna JAIC-rapporten återstår att se, men de signaler som sänts ut är att de inte kommer vända upp och ned på slutsatserna kring själva förlisningsorsaken.

Tillbaka till de hål som dokumenterades av Evertssons team. Haverikommissionen har tagit bottenprover för att kunna jämföra med skadorna på vraket. Den preliminära slutsatsen är att skadorna orsakats av bergsformationer när Estonia slog i havsbottnen. Således skulle skadorna inte ha kunnat påverka själva förlisningen.

Den nya haveriutredningen lär inte få tyst på alla spekulationer om Estonias förlisning. Det har gått för många år. Däremot kanske den, förutsatt att den ger ett seriöst och trovärdigt intryck, kunna ge lite ro till vissa överlevande och anhöriga. En gissning är att slutsatserna kommer vara i stil med följande:

– Estonia var inte sjövärdig när hon lämnade hamnen och som bekant ej byggd för att gå på öppet hav
– förlisningen orsakades av att
Estonia gick för hårt i det blåsiga vädret vilket skapade sådan press på det illa underhållna bogvisiret att det föll av och drog med sig rampen
– förloppet skyndades på av att det kom in vatten genom öppna ventiler och ventilationstrummor och vattenfyllde områden under bildäcket
– det kan ej uteslutas att det läckte in vatten under bildäck redan innan bogvisiret föll av

En ny utredning kan ge vissa svar. Men alla år av svek, lögner och tillkortakommanden lär dessvärre göra många skeptiska oavsett vilka slutsatser som dras. Det går inte att bara dra ett streck över alltsammans, såren sitter för djupt. Det är den skada som politikerna åsamkat redan drabbade anhöriga och överlevande.

Tidigare bloggat:
Varför sjönk Estonia?
Vi lär få vänta på sanningen om Estonia