Det finns händelser så dramatiska att vi fortfarande decennier senare kan minnas exakt vad vi gjorde just när vi tog del av nyheten. Dit räknas mordet på Olof Palme, 11 septemberattackerna och terrordådet på Drottninggatan. Men också Estonias förlisning.

Den omdiskuterade Dplay-dokumentären Estonia – fyndet som ändrar allt återberättar en hel del som redan varit känt om katastrofen och dess eftermäle, och som i sig borde ha motiverat en ny och oberoende undersökning av katastrofen. Men den kommer också med nyheter.

Det stora fyndet är ett 1,5 gånger 4 meter stort hål på styrbordssidan, delvis under vattenlinjen. Hålet ser ut att ha uppkommit genom att en yttre kraft trängt in i skrovsidan.

Jag är ingen varm anhängare av konspirationsteorier, de är sällan särskilt relevanta. Oftast är den enklaste lösningen också den korrekta. I fallet Estonia är det emellertid så mycket vi inte vet att många alternativa händelseförlopp måste beaktas.

Min utgångspunkt har länge varit att en rad faktorer samverkade och tillsammans orsakade katastrofen. Estonia var ett bristfälligt underhållet fartyg som egentligen inte var byggt för att gå på öppet hav. Befälet var tämligen orutinerat av stora fartyg, och gick alldeles för fort i det hårda vädret. Kaptenen valde av allt att döma att inte vara på bryggan, vilket indikerar att han inte var orolig för vare sig vädret eller fartygets skick.

Styrbords tankar var redan fulla och fartyget hade faktiskt en minimal lutning redan när det lämnade Tallinn, vilket gjorde det hopplöst att kompensera slagsidan när olyckan var framme.

Det finns i huvudsak tre utgångspunkter för hur hålet kan ha uppstått:

  1. Det uppstod när eller i anslutning till när fartyget slog i havsbotten
  2. Det uppstod i samband med förlisningen och var huvudorsak eller en bidragande orsak till katastrofen
  3. Det har uppstått i efterhand på havsbotten 
Ett hål i Titanics skrov som det spekulerades i kunde komma från
en kolgasexplosion 
men som uppstod när fören med hög hastighet slog i botten. 

Om dessa tre antaganden kan följande sägas:

Att fartyg får omfattande skador under en förlisning är naturligt. Skadorna kan både uppkomma när ett fartyg vattenfylls och slår runt samt det träffar havsbottnen. I efterhand kan dessa skador se ut att ha varit orsakade av en yttre kraft. Ett av de mer kända exemplen är det enorma hål som uppstod när Titanic slog i botten i Nordatlanten på nära fyra kilometers djup. På 90-talet gjordes expeditioner som upptäckte skadan, och det framfördes vilda teorier om en kolgasexplosion. Trots att det inte fanns några kolbunkrar just där.

Att skadan på Estonia uppkom när fartyget lade sig på havsbotten förefaller vara en fullt rimlig hypotes. Om en stor sten orsakat skadan borde det emellertid finnas något på botten som styrker detta, och här får vi i dokumentären endast lite kort veta att så inte är fallet.

En alternativ förklaring skulle kunna vara att skrovet skadades av de våldsamma krafterna under förlisningen när fartyget lade först sig på sidan för att sedan sjunka med aktern först. Men det ser verkligen inte ut så.

Om vi i stället utgår från att skadan i skrovet uppstod under olycksnatten, finns genast följdfrågor. Den mest uppenbara frågan är förstås vad som orsakat skadan, men vi behöver också veta när den inträffade. Att Estonia skulle ha krockat med eller blivit påkört av något samtidigt som bogvisiret föll av är osannolikt. Vi vet att visiret föll av och att vatten kom in på bildäck, men vi vet också att sjunkförloppet inte överensstämmer med detta som ensam orsak till förlisningen.

Överlevande som hade sina hytter under bildäck har vittnat om att de såg mycket vatten forsa i korridorerna och att detta vatten inte kom från bildäcket ovan, alltså via trapphusen. Varifrån kom då detta vatten om inte från ett hål under vattenlinjen?

Bilden visar hur en kollisionsskada kan se ut.
Denna bild är av
Titanics systerfartyg Olympic.

Det som saknades i dokumentären var en undersökning av vilka hytter som berördes direkt av hålet i skrovet. Fanns det överlevande bland dessa? Eller omkom samtliga i just det området? Det vore högst relevant att undersöka, och dessutom tämligen enkelt.

Den tredje möjligheten är alltså att skadan uppstått på vraket långt senare. Vi vet att det har dykts en hel del. Dykarna från Rockwater tog upp två rektangulära hål i skrovet för att gå in kort efter katastrofen, men dessa är enkla att identifiera. Den skada som dokumentärteamet upptäckt på styrbordssidan är något annat. Om det har uppstått i samband med någon dykoperation har det varit fråga om en ren olycka, exempelvis att en ubåt har styrt rakt in i vraket av misstag.

Vi vet att det fraktades militär materiel på Estonia före olyckan. Vi har Sara Hedrenius vittnesmål på att det fanns flera militärfordon på bildäck även under olycksnatten – de var de sista att köra ombord innan bogporten stängdes. Även om det inte fanns explosiva ämnen ombord kan det ha funnits hemlig militär utrustning som en eller flera länder absolut inte ville att andra kom åt. Därför är det mer sannolikt än inte att det genomfördes dykningar kort efter olyckan för att undersöka bildäcket och lasten där.

När den svenska regeringen beslöt att stå fast vid beslutet att låta vraket med de omkomna ligga kvar hänvisades till Estland. Mona Sahlin, som då hade ansvar för Estoniafrågan i den socialdemokratiska regeringen, menade att nya dykningar skulle såra vårt grannland. Det var ett fult sätt att, åter igen, fly ansvar.

När uppgifter om militära transporter ombord på Estonia avslöjades och senare bekräftades ansågs det inte tillräckligt för att motivera en ny undersökning.

Skillnaden denna gång är att Estland faktiskt vill gå vidare med en undersökning. Om nu inte påtryckningar från Sverige, vilka inte kan uteslutas, får Estland att låta saken bero, finns det faktiskt större hopp denna gång om att något faktiskt kommer hända.

Naturligtvis bör en undersökning inte göras i estnisk regi, och absolut inte i svensk, utan skötas av en helt oberoende internationell grupp som både intervjuar överlevande, går igenom alla uppgifter om militära transporter samt dyker på och dokumenterar hela vraket. Det finns teknik som kan hjälpa dem att se genom sanden också om det skulle behövs.

Estonia har förblivit ett öppet sår i 26 år. De nya upptäckterna på vraket borde vara den pusselbit som behövs för att en gång för alla genomföra en ny och oberoende undersökning av katastrofen. Om den svenska regeringen vägrar gå vidare med detta trots de nya fynden kan vi inte tolka det på något annat sätt än att den, och hela statsförvaltningen, har något att dölja.

Tidigare bloggat:
Vi lär få vänta på sanningen om Estonia