För exakt ett år sedan ställde jag frågan om det finns något att fira på den svenska nationaldagen och funderade över varför så många svenskar inte firar den. Orsakerna till detta är inte så svåra att lista ut.
Den 6 juni är en påtvingad helgdag. Den har ingen särskilt viktig historisk betydelse för svenskar som 17 maj har för norrmän eller 4 juli har för amerikaner. Det faktum att Sverige höll sig utanför andra världskriget har högst verkliga effekter på svenskars syn på både nationaldagens betydelse och värdet av att fira Sverige som land.
I dag är det nämligen inte bara så att entusiasmen för den 6 juni är begränsad i folkdjupet. Den delen kan jag lätt förstå och även dela av ovan givna orsaker. Nej, i dag pågår från den identitetspolitiska och ”antirasistiska” vänstern även ett intensivt krig mot allt som kallas ”svenskt”. Målet tycks vara att svenskar ska gå omkring med ett ständigt dåligt samvete. Om inte för något annat så för den svenska slavhandeln.
På ledarplats i Sveriges största kvällstidning publiceras numera texter som kräver att Sverige, som har det näst största flyktingmottagandet i hela EU och regelmässigt delar ut permanenta uppehållstillstånd till asylsökande, ska be om ursäkt för den långa handläggningstiden. Denna fullständigt rabiata inställning till vad andra människor är skyldiga dig speglar den perverterade synen av ”allt åt alla” som nyvänstern driver.
Lyckligtvis finns det mer förnuftiga röster. Som utmärkte Adam Cwejman, vars föräldrar flydde till Sverige och kände det som normala människor borde känna – tacksamhet. Detta betyder inte att den som flyr för att starta ett nytt liv i ett annat land i all evighet ska förväntas bocka och buga med mössan i hand. Verkligen inte. Men tacksamhet torde vara en normal mänsklig känsla i början när man tas emot och ges skydd. Så icke för nyvänstern.
Nyvänsterns förfärande stora utrymme i svenska medier får mig att fundera över vad Sverige har blivit. De dominerar inom public service. De sopar i stort sett rent bland krönikörerna i landets större tidningar. Vänstervridningen av riksmedierna är ett välkänt problem, men det handlar numera inte bara om att klassiskt marxistiska analyser och kritik mot marknadsekonomin får stort utrymme utan snarare om ett åsiktsmonopol från den identitetspolitiska, ”antirasistiska”, intersektionalitetstroende och hbtq-anstuckna tokvänster som nog egentligen är en ganska begränsad skara människor men som genom sin mediala makt ger sken av att representera hela folket.
Om vi inte reagerar snart riskerar det också att bli så. Ty i dag slås ständigt nya rekord i absurditet. Det senaste tillskottet till samlingen är att Gotland inte kan försvaras på grund av rådande miljölagstiftning (månne förväntar sig våra politiker att Putins soldater ska rätta sig efter både strandskyddslagstiftning och bullerregler när de slår läger).
Vi måste visa att det finns ett visst mått av sunt förnuft kvar. Att alla dessa galenskaper inte är representativa för Sverige som land och svenskarna som folk. Att miljöpartism inte är definitionen av det svenska. Att välviljans politik nått vägs ände.
Detta måste även politiker inom borgerligheten visa. De har tassat alldeles för länge runt nyvänsterns frågor och givit upp försöken att vinna problemformuleringsprivilegiet. Steg för steg har därför förskjutningen på absurditetsskalan fortsatt.
Jag vill att Sverige ska vara ett välkomnande land. Ett land som säger att du får komma hit om du kan bidra med något. Ett land som säger att de flesta kan bidra, och att rättigheter alltid innebär skyldigheter. Ett land som inte skäms för sina traditioner, som inte ber om ursäkt för sin existens och som rakryggat står upp för att den som sköter sig ska lämnas i fred.
Jag inser att det är ett annat Sverige än det vi ser i dag.
Tidigare bloggat:
Miljöpartism gone wild
Cyklopjournalisterna bor på Södermalm
Lika rättigheter har blivit reaktionärt
Läs även:
PJ Anders Linder, Alice Teodorescu, Toklandet, Fnordspotting
Måste du tvunget ha ett storsvenskt imperium från polcirkeln till Öresund i regionernas Europa, Hans?
http://www.scania.org/activities/council2/illrep/large/Bild02.JPG
Driv en kamp för ett fritt Skåne om du vill. Skulle ju kunna bli en lika stor succé som Kosovo och Sydsudan.
Skall referensen till Kosovo och Sydsudan snarare än Monaco eller Åland i Västeuropa där omställningen till fria regionländer sker inom demokratiska former läsas som ett hot från din sida Hans?
Allt går så länge det går.
Sen går det inte längre.
Och när det här inte går längre som kommer Sverige gå åt helvete.
Historiens dom kommer att bli hård.
Räfst och rättarting.
Personligt ansvar.
Nej, jag förstår inte vad skulle kunna uppfattas som hotfullt. Poängen är att det inte finns någon självklar framgång i att bryta sig loss.
"Trender inom mode, musik och design är ett naturligt diskussionsämne. Trenderna är närvarande i vårt medvetande och ses för vad de är; flyktiga fenomen. Inom politiken finns också suget efter samma sort flärdfulla nyheter. Men politikens modenycker diskuteras inte för vad de är. Istället tas de paradoxalt nog på fullaste allvar och antas vara giltig för all framtid. Men vem blir egentligen förvånad över att politiken också här är sorgligt enfaldig?"
Dick Erixon
Allt som händer tror jag är initierat av en långsiktig strategi att
eliminera nationer via invandring, skapa splittring genom att underblåsa
motsättningar mellan hbqt, homo och svenska vita män och kryddat med feminism m.m.
Varför tror jag att det är en set- up?
Tjaa, ta ex vis Åsa Lindberg som är en råkommunist. Hur kommer det sig att ledningen inom Shipsted vill ha en råkommunist som kulturredaktör? Sälja lösnummer? Knappast.
Öka på motsättningarna i debatten via råkommunistiska inlägg? Svar ; JA.
Näppeligen att styrelsen inom Shipstedt är råkommunister. Åsa Linderborg agerar blott som en sk nyttig idiot enligt Lenins principer.
Hon tror säkerligen på det hon skriver men gagnar en helt annan utveckling än den hon vill se. Nämligen NWO projektet – One world, one nation.
Pikant är givetvis att ÅL säger sig gilla multikulti men bor givetvis inte i multikulti i Stockholm ex vis Husby.
Och att ÅL har skatteplanerat bort ett antal miljoner från boken om sin uppväxt.
Givetvis bara en tillfällighet.
I Sverige är ju politik att triangulera ihop sig i en påhittad mitt som får godkänt av media.Odugliga politiker är livrädda för att inte duga hos media.Media kan göra livet surt för en stackars oduglig politiker.
Med DÖ klumpar man ihop klumpen i mitten och godkänner i förväg varandras förslag för att få godkänt.Man är så livrädda att man mestadels stjäl varandras förslag eftersom det inte spelar någon större roll vem som säger vad.Handlingskraft visar man med tomma löften och infantila utspel som får godkänt i media men knappast lurar någon längre.
När problemen klumpat ihop sig kring klumpen i mitten tillräckligt kommer parallellerna till Grekland vara ännu tydligare!
Halsingen:
Vad händer när RahMalmö blir Skånes egna lilla Gaza-remsa? Får de bryta sig ur Skåne då? Utropa ett kalifat t.o.m. kanske?
Landet upp och ner, de som inte har anledning att be om ursäkt ska minsann be om ursäkt för att allt inte är Grand Hotell-standard. Tror Maciej Zaremba skrivit nåt (alldeles för lite) om hur specifikt illa flyende från forna östater blev mottagna i dåtidens Sverige. Om de aggressiva bemötandet och hur de misstänkliggjordes, och hur de frågades ut och läxades upp av nyfrälsta kommunistiska svenska elever t.o.m professorer på universiteten som anklagade dem för att ljuga om förhållandena i socialistiska länder… (dvs de som i Publik service beskrevs som "utopiska" drömsamhällen)
Aftonbladet gör i varje fall sitt för att dra strån till SD:s stack.
Med såna fiender behöver inte SD några vänner.
Löfven däremot,han borde nog se sig om efter bättre kompisar att leka med än Miljöpartiet och Aftonbladet om han vill ha en riktig chans.
Sverige bör be om ursäkt för att landet beviljat asyl åt Somar al-Naher.
Jag har fortfarande svårt att förstå vad du har för problem med intersektionalitet, Hans.
Jag förstår att man kan ogilla feminism, men intersektionalitet är ju det som skiljer mer sansad feminism från radikalfeminismen. Radikalfeminister förkastar intersektionaliteten (de menar att rasismen är ett resultat utav patriarkatet).